Bergströms på Besök


Vi fick sällskap runt midsommarstången av vår groda. Han brukar komma ner från taket(!) och kolla läget på kvällarna. Fast vi tror att han har ätit några av våra fiskar med, så det var kanske "små grodorna" som lockade dit honom.	Första aktiviteten första morgonen var att testa poolen och sätta det första rekordet i *Simning på stor boll*


Det blev fest två kvällar i rad, det var ju Pauls födelsedag på midsommardagen. Jordgubbstårta som det ska vara!	Fotbolls-VM pågick för fullt, och styrde vissa dagar. Det blev mycket öl de kvällarna.


Monas är ju det pampiga monumentet mitt i stan som vi besökte en sen eftermiddag. Det var en jättelång kö till hissen, men plötsligt kom en vakt och ledde oss förbi. Vi trodde att det var VIP-behandling, men vi hamnade i ett rum under tornet, där vi tvingades lyssna till självständighetsförklaringen. Den glade vakten undrade först om vi inte ville höra den en gång till, sedan föreslog han fotografering med statsvapnet. Till slut förstod vi att enda sättet att få komma ut var att ha lite sedlar i handen. Pengarna försvann, och vi fick ställa os sist i kön. Hissen var liten och skröplig, men det gjorde inget för vi hade köpt försäkring det var tvunget för att få köpa biljett. Priset var OK, 10 öre per person. Undrar hur mycket ni fått om vi trillat ner?


Här är vi på besök på Taman Mini, det "Skansen" där alla Indonesiens 29 provinser finns utställda. Det pampigaste är alla husen, de är verkligen exotiska.	Mona knaprar försiktigt på en liten bit vattenmelon.


I september ska Indo-Lavals personal med familjer, totalt 835 personer fira att Tetra Pak fyller 50. Mona, Pia och Jonas for på inspektionstur till ön där det sedan ska bli fest. Det var väl inte så fint med västerländska mått, men det kommer säkert at bli uppskattat. Undrar om någon kommer att försöka ta med sig snäckskalen hem, Pia klarade inte att få den största, men alla snäckorna vi använde på sommarfesten kommer härifrån. Övernattningsstugan var fin men trång, Jonas fick stå ut med svärmor på soffan.


Besök på Pauls jobb, i de numera ganska fina kontoren.	Premiärmaten i nya kafeterian var lite märklig, Pizza Hut hade ordnat extra köttpålägg.



Under en långhelg skulle vi utflykta på allvar. Resan gick via Bandung och jeans-outleten där till en resort i Cipanas, ca. 25 mil från Jakarta. Där skulle vi vila upp oss inför fortsatta äventyr. Alla bodde i små stugor i naturmaterial med sovmadrasser direkt på golvet. Stugorna var byggda på pålar i det varma vattnet från vulkanen, och det fanns små pooler på flera platser utomhus. Inne i varje hus fanns också ett jättekar som man själv kunde fylla direkt från källorna, för att sedan njuta av enskilda källbad. Dessutom hade de väldigt bra dörrar till sina toaletter som Pia nu vet. Kanske kommer det en video?


	Nästa morgon skulle vi upp tidigt och bestiga en vulkan. På vägen kom vi igenom en liten by där de firade något, vi tror faktiskt att det var de små barnen som skulle gifta sig? När vi stannade för att fota blev vi genast indragna i festtåget och bjudna på dricka. De gav sig inte förrän vi alla dansat oss svettiga med varandra och lokalbefolkningen. Speciellt uppskattade de Mona och Pauls variant av fågeldansen och Jonas höftvickningar.


Längre upp mot kratern blev utsikten bättre och människorna färre. Man behöver inte köra många kilometer här på världens mest tätbefolkade ö för att komma till platser där man sällan möter någon, och där livet säkert inte ändrat sig mycket på de sista tusen åren. För många kan det vara så att vi är de första vita de sett "live".


Efter 30 minuters promenadklättrande var vi uppe vidkratern på ca. 2300 meters höjd. Det var ganska jobbigt att gå, men vi fick inte ta pauser för vår guide frös i morgonkyla. Väl uppe hade vi en fantastisk utsikt över omgivande berg och molnen nere i dalarna.

Marken var varm och full med små hål som det strömmade upp het ånga igenom. Titta också på den kokande gyttjan bakom dem!	Kring varje lite hål hade det vuxit upp små toppar av svavelkristaller, här i närbild.
Ursprunget till allt varmt vatten i dalen nedanför var denna flod som kokande och bubblande strömmade upp ur marken.
	Detta är en av de två stora kratrar som just nu finns på denna vulkan, ca 3 m i diameter. Det bolmar hela tiden upp moln av svavelrök ur dem, och när man får dem på sig med vinden gäller det att hålla andan. Säkert ganska farligt, och i de flesta länder hade man nog inte fått komma så nära. Just nu är det lugnt med vulkanerna på Java, men det är sällan mer än 5-10 år mellan de stora utbrotten.


På vägen ner fanns det mat om man var sugen. Med tanke på att allt stank svavel och att det knappast kom förbi mer än tio personer på en dag är det otroligt att det kan gå att leva på detta.	Vägen tillbaka till Jakarta gick inte särskilt rakt. Vi följde som vanligt kartan och goda råd från de vi mötte, men när bilen till slut hoppade från sten till sten på bergssidorna och vi kunde se sydkusten så började vi undra. Till slut fick vi klart besked, vi hade 45 km utan väg fram till asfalten, det var bara att bita ihop och skumpa vidare. Men det var vackert!! På flera ställen längst vägen låg det små byar, utan el och säkert utan telefon, men där fanns fina dagis med Musse och Kalle på väggarna.

Här är en typisk utsikt när man lämnat de stora vägarna, berg, risterasser och traditionella hus.	Pia tar en lite närmare titt på riset och de små barnen som nyfiket spanade på de stora vita monstren. Till slut gick det att locka fram dem med mat, men så snart de fångat påsen med Ahlgrens bilar dök de ner bakom risplantorna för att fnissa och mumsa. De hade säkert fått något att berätta hemma.


Väl hemma provade vi en annan risvariant, Sushi. Väl hemma i Sverige ordnade Pia och Jonas snabbt alla verktyg och tillbehör som krävs för att göra egan Sushisar, så det blir kanske sådana på bordet ofta numera.	Här är vi på en av våra absoluta favoritrestauranger, Café Batavia. Ett måste för gäster!


Naturligtvis måste gästerna hälsa på alla våra djur. Här tränar Pia på att lyfta hårda respektive taggiga exemplar. Det gick bra för henne, värre var det för Jonas, hans finger måste ha luktat korv för efter ett provslick tog en landak ett rejält bett och vägrade att släppa!




Ytterligare en utflykt, nu till den gamla hamnen där man med träskutor handlar med öarna i hela Indonesien. Man hämtar virke och lämnar allt möjligt som de ofta väldigt isolerade öborna behöver. Vi var ombord på en båt som faktiskt är riktigt stor när man har kommit upp. Vi fick se hur de bodde och arbetade, och det är inget man vill byta med. Något mörkare och smutsigare än att arbeta i maskinrummet här är svårt att tänka sig, och sedan har varje besättningsman bara ett litet bås med sitt höjd och ca 1,5 meter långt. Hand i hand balanserar Pia och hennes eskort sedan ner på land, på dessa brädor springer han annars med virke i buntar på 30-50 kg.



Plan International håller på att starta upp ett kindergarten i en av de fattiga fiskebyarna i hamnen. Pia hade skaffat många gåvor från ABAB i Malmö, så vi var och överlämnade dem till skolstarten. Så här nyfikna och glada blev de! Kindergarten blir ett välkommet avbrott för barnen i området som annars måste hjälpa föräldrarna med att skala musslor från morgon till kväll. Stanken ligger som ett täcke över den lilla kampungen. Skolbarnen ska också få hjälp med läxläsningen av Plans lärare här.


En bil kommer lastad! Med vad då? Bananer och kokosnötter! En vanlig syn.	I vår egen bil har Budi jämt bestyr med att lasta oss och allt vi shoppar. Han håller alltid koll på oss var vi går och i vilka miljöer vi kan behöva hjälp och översättningar m m.


Var ska man hitta en äkta kaffe-böna om inte på Java!? Även gummi, svartpeppar, choklad och te är stora exportprodukter. Här är vi mitt i det gröna, omgivna av bananträd och kokospalmer.
Här var det slut för denna gången!