Besök på ålderdomshem!

 Granne med SOS Barnbyar i Cibubur finns ett ålderdomshem.

Min norska vän Arnhild och jag hade kollat in det flera gånger och varit sugna på att knacka på och säga hej.

I förra veckan gjorde vi slag i saken. Vilken upplevelse! Vi fick en mycket trevlig eftermiddag.

 En muslimsk sköterska tog lite avvaktande emot oss, men snart så visade hon med stolthet oss runt. Där bodde 82 gamla, både betalande och ickebetalande. Åldern varierade mellan 60 och 98 år och det fanns avdelningar för både män, kvinnor och gifta par! Kristna och muslimer var vlandade – ja det kändes som en välsignad plats med hjärta för alla.

Byggnaden var i ett plan, ganska grå och sliten men utstrålade en vänlig atmosfär och emellan de olika byggnaderna fanns oaser i form av små tysta och stilla gårdar med mycket krukor, plantor och blommor och en och annan  höna som pickade runt.

Efterhand som vi gick runt började flera gamla titta storögt på oss och nyfikna anslöt de sig till vår promenad och började fråga ut oss. Det som förvånade mycket var att så gott som alla dessa gamla människor pratade engelska, de flesta även tyska och en dam dessutom franska. Så nästa gång måste jag repetera lite franska glosor innan jag åker dit. Hon hade arbetat på bank och längtat till Frankrike i hela sitt liv. En del gick omkring i nattskjorta, några satt och spelade spel finklädda och andra hade muslimska kläder. Det var väldigt lugnt och rofullt men också som vanligt i det här landet mycket skratt och glada miner. De berättade var de kom ifrån, vad de arbetat med och om sina barn som arbetade och inte hade tid för så mycket besök. Den nya tiden har hittat även hit numera och det är inte alla som kan bo hos sina barn vid ålderdomen längre.

Alla hade egna rum med karmstol utanför och man fick välja om man ville äta på rummet eller i någon av de enkla men trivsamma matsalarna. Och det var en stor grupp med underbara kvinnor som stod och vinkade länge efter oss när vi åkte hem och vi lovade att komma tillbaka och hälsa på. 

Efter några veckor fick vår klubb en donation med 136 kartonger produkter från Unilever. Arnhild och jag berättade för Charity-gruppen om ålderdomshemmet och vi var överens om att en del av gåvorna skulle skänkas vidare till hemmet. Det blev ett kärt återseende. 

Vi möttes i dörren av den muslimska sköterskan och hon blev mycket tacksam för allt rengöringsmedel, pappersservetter och schampo som vi hade bilen full av.

Men det var tyst och vi såg inte till de gamla så vi frågade och då visade hon oss skrattande in i en av korridorerna. Och då hörde vi dem. Det var musiktimma!

En gammal man satt vid en hammondorgel och spelade medan en kvinnlig medelålders dirigent, en volontär, viftade med en taktpinne och de gamla sjöng för full hals!

Även personalen var med och sjöng. Många kände igen oss från första besöket och nu blev det en liten paus i musiktimmen. Vi fick presentera oss och Nordic Women´s för alla och sedan höjdes alla röster för att vi skulle sitta ner och sjunga tillsammans med dem. Men först reste sig en man upp och jag fick tvunget lova honom att efter musiktimmens slut lära honom hur man uttalar ordet ”Husqvarna”! Jag lovade och vi fick text och ”noter/siffror” och så satt vi där mitt bland de gamla och sjöng med i deras lite vemodiga gamla kärlekssånger. På slutet tyckte orgelmannen att man skulle sjunga en svensk melodi. Och då klämde de alla i med ABBA:s ”I have a dream” . Skinnet knottrade sig på mina armar och jag fick inte fram en enda ton! 

Efteråt ville alla prata och mannen som varit i Sverige och provkört Volvo och tittat på Husqvarna ville tvunget att jag skulle ta med Paul vid nästa besök.  

Dagen efter ringde högste chefen för hemmet upp mig och tackade varmt för gåvan och vi fick också ett väldigt fint tackbrev. Så jag har bestämt med honom att Nordic Women ska ha en träff där i höst, för dem som vill veta lite om åldringsvård etc i Indonesien.