SOS Barnbyar

En del av de barn som föds hos Els och Margaretha måste tyvärr lämnas bort och genom hennes goda kontakter med SOS Barnbyar så hamnar en del av dem där. Dessa barn har dock enl min uppfattning trots allt dragit en lyckolott. SOS finns i en liten by, Ciputat, utanför Jakarta. Det finns ett 15-tal bungalowsliknande hus på det härligt gröna och luftiga området, samt ett kindergarten och en småskola. De äldre barnen går i byns vanliga skola, men för dem finns det t ex en datasal med 6 datorer, där det oftast är kö på eftermiddagen.

I varje hus finns en ”mamma” till ca 6-8 barn. Alla barnen har en fadder genom SOS försorg. Barnens biologiska föräldrar kan komma på besök, men för att kunna återta vårdnaden krävs garantier och kontroll för en ordentligt ordnad situation, och det förekommer så gott som aldrig. Det är alltid skoj att komma på besök till dem. Barnen är glada, stolta och hoppiga och jag ser att de leker ungefär samma lekar som svenska barn, hjälper varandra att lära sig cykla osv.

Sista jag var där så hade skolterminen just slutat, och det var många barn som stolt ville att jag skulle titta i deras betygsböcker. En liten 5-årig flicka ska alltid krypa upp i mitt knä och sen vill hon ha min hårborste och få kamma mitt hår, hon tycker den ljusa färgen är så fin. Hon kan läsa mycket bra och skrattar högt när jag försöker läsa för dem på indonesiska. Sist jag var där så hade jag köpt med en bok om Nalle Puh till henne och hon satte igång att läsa högt för alla de andra barnen! Jag brukar alltid ha något med mig till dem, några kläder som jag fått av folk och kanske några hårklämmor e dyl smått.

Ofta brukar jag ta ut några foton på skrivaren, från förra besöket, och då  blir de jätte-glada och stolta och sätter upp dem bredvid sängarna.

Första gången jag var på besök hade jag en påse karameller med mig. Här i landet packar man in allt i det oändliga, så varje liten karamell i påsen var inslagen i papper. Barnen blev jätteglada och slet av papperen och slängde dem på mark och golv. Så gör man här! Både vuxna och barn slänger allt skräp precis där de går och står. Det finns sällan några papperskorgar någonstans. Men å andra sidan så kommer ofta en städpatrull i t ex parker etc och tar det värsta efter allas picknickar o dyl.     

Så nu har vi skänkt en massa papperskorgar till SOS, men det verkar bara som de slänger mina karamellpapper i dem när jag kommer på besök, för de har förstått mina förmaningar, men de förstår helt klart inte varför! Och de har inte heller några förebilder!  

Senast förra veckan när det var invigningsfest på Pauls nyrenoverade kontorsavdelning, så var det tipspromenad, förfriskningar och små kak-kartonger till var och en. Efteråt såg det ut som ett slagfält! Jag hörde Paul påpeka för den ansvariga för arrangemanget att man ju glömt papperskorgar eller plastsäckar. Men han fick glatt till var att nej det behövs inte för det kommer ju folk som städar om en stund! 

Trots all enkelhet på SOS-området så är det en himmelsvid skillnad mot de fattiga områden inne i centrala Jakarta där massor av barn växer upp i rännstenen och utan någon undervisning alls. Detta är en oas som jag gärna åker ut till och hälsar på.