Indiska Oceanen!

 I fredags var det helgdag här i Indonesien.

Då skulle alla getter slaktas enl muslimsk sed. Så alla gator blev getmarknader den senaste veckan och kantades av dessa stackars djur. Själva tog vi bilen och flydde sta´n över helgen.Vi lastade bilen full och begav oss iväg tvärs över ön till Indiska Oceanen där vi bokat en bungalow i två nätter. Vi får ju kolla vad vi ska hitta på när vi får gäster efterhand!

 Ditvägen var bra, tog bara 8½ timma för de 40 milen. Vi började kl 06.00 på morgonen i ösregn och efter 1½ timme kunde vi skruva ner vindrutetorkarna till intervall-läge.Längs hela vägen såg vi stackars getter på väg till sitt öde, slakten, och efterhand som dagen gick, så såg vi också både slakt och fest.Usch!

Men vi såg också massor av härlig risskörd, kornen låg i tråg utanför husen och torkade i sol och vind. Och majskolvarna låg i stora "skeppekorgar".Men vi insåg att de planerade vulkan-besöken och kratrarna längs vägen krävde en egen resa. Det går nämligen inte så fort framåt här.

 När vi nått sydkusten och Pangandarang och hittat vår bokade bungalow, så visade det sig att det vi kallar bungalow inte är bungalow här, utan ett hotellrum med två sovrum! Så det ville vi inte ha utan körde runt och letade och tittade och hittade till slut, om inte bungalows, så i alla fall ett mysigt hotell med endast några bananträd som skiljde oss från Indiska Oceanen. Musik från de traditionella indonesiska instrumenten fyllde rofyllt luften hela helgen, och nu är jag på jakt efter en inspelning! På kvällen hann regnet ifatt oss men vi hittade både en bra fiskerestaurang och en guide till Nationalparken morgonen därpå.

Nationalparken med sitt djungelområde var jättefint. Vi hade smörjt in oss i oljor för både mygg och sol, plus långärmat och långbent, så det var kanske inte så konstigt att vi inte tyckte att vi märkte ett enda mygg! Men vi blev destu mer blöta av all fukt och värme. Kläderna kunde vridas efteråt!

Guiden Hariman, var jättegulllig och lotsade oss förbi vilda svarta apor, leguaner och, som tur var, ett sovande buffelområde. Vi hörde en snarkning 20 meter bort och höll andan av spänning medna vi tassade vidare på tå. Det fanns fortfarande varm spillning efter deras framfart över buschen!

Vi trevade oss också fram genom droppstensgrottor där vi med ficklampors hjälp såg fladdermöss hängande i taket och ett piggsvin, som vi matade med jordnötter! Ficklamporna kunde man förstås påpassligt nog hyra, vad gör man inte pengar på i detta påhittiga land!

Djungeln var full av många ovanliga träd, ett med  meterhöga rötter ovanför marken. Riktiga sagoträd! Och ett slags träd som vi trodde var en vanlig palm, visade sig vara rotting! Långa revor med fullt av taggar slingrade sig ivrigt långt ut i omgivningen. Efter skalning och div behandling så är de färdiga att flätas till vackra möbler.

Hariman berättade om många av djungelns hemligheter. Genom att t ex gnugga teak-löv till röd saft gjorde han en hennaslinga i mittt hår!!  Kunde även användas som läppstift! Och han lärde Paul att härma/locka fåglar. Kan ju behövas hemma! Efter 3 timmars spännande vandring bestämde vi att träffas igen efter lunch och istället för att slappa på stranden, tog vi med Hariman  i bilen som guide i omgivningarna.

Först kom vi till Green Canyon, en fantastiskt vacker bergsskreva där vi åkte båt uppför den dock bruna floden till ett stort vattenfall. Vi omslöts av den exotiska växtligheten och såg bl annat stora ödlor ligga och slöa på nästan osynliga ställen

.

Sedan visade han oss en helt okänd surfing-beach som var jättemysig. Vi kollade in ett hotell för en annan gångs skull, men det var ganska öde. Vi stötta på en enda gäst och han ebrättade att han var från Bali!!! Hariman var jätteduktig på engelska och berättade om sin 3-åriga flicka och sin 3-veckors nyfödda pojke och hur lycklig han var med sitt liv, sin familj och sin cykel. Han tyckte det var spännande och bekvämt att åka bil, inte vardag för honom och han blev lite åksjuk på slutet. När vi kom tillbaka såg vi flera Kijangs, sällsynta och skygga hjortar, som stod bakom en restaurang och åt sopor mitt i byn!!

På alla restauranger var folk jättenyfikna på oss och många av kafépersonal etc slog sig ner och pratade en stund. Efter eftermiddagsfikan gick vi längs med stranden och tittade ut över havet och på solnedgången. Närmsta land bakom horisonten är Antarktis och sydpolen, det får tanken att svindla!

När vi sent på kvällen stod i mörkret på stranden och tittade på en trollkonstnär, var det någon som sa: Hallo mister, är det inte ni som bor på rum 331 på hotell Buma Naviastora!! Vi blev överraskade och reserverade, men det visade sig vara en av personalen på hotellet! 

Söndagsmorgonen måste jag också berätta om. Vi  vaknade tidigt och tittade över träden ut på Indiska Oceanen. Solen sken och många människor badade redan trots att kl ännu inte var 07.00. Visst måste vi ta oss ett dopp innan vi begav oss hemåt! Väl nere på stranden så såg vi att den var packad med folk:
 

Men de ligger inte på badlakan utan står upp och tittar ut över havet. Många ger sig ut på båtturer eller rider på hästar på stranden och de som badar gör det med kläderna på som sanna muslimer. Vad gör vi nu? Alla tittade på oss, som enda västerlänningar. Paul hade bara badshorts på så alla sneglade på hans bara överkropp. Och jag som inte hade någon hel baddräkt med mig utan bara en bikini under shorts och linnet! Efter mycket velande med fötterna i det varma vattnet, så bestämde jag mig för att bada och tog till slut av mig kläderna och hoppade i. "De tittar ju ändå" som Paul sa. Men när jag klätt av mig på stranden så började alla gapskratta! Jag rusade ut i vattnet och slängde mig i de höga vågorna -  jag - den gamla badkrukan!

Det var inte så mycket vatten att gömma sig i mellan de höga vågkammarna och vi vågade inte gå längre ut för strömmarna, så jag försökte stå med ryggen mot stranden och inte bry mig om alla som vinkade och skrek från alla båtar. Så vi blev inte så långvariga i vattnet. Tyvärr för det var både otroligt varmt och härliga vågor. Både Paul och jag tänkte på den gamla bikini-låten och så tog vi sats upp på stranden igen förbi alla gapskratten. Kvickt i badlakanen! Då kom det fram flera familjer som ville fotograferas tillsammans med oss. Ett gäng ungdomar ville kunna visa foto för sin engelsk-lärare!!

Men jag har i alla fall badat i Indiska Oceanen och det var många, många år sedan jag fick sådan uppmärksamhet på en badstrand!

På kvällen i bilköerna hem lyssnade vi på ett lokalt radioprogram. Lyssnare ringde in och önskade skivor. Då var det en som önskade just ”Yellow Polka Dot”-bikinilåten!! Undrar om det var någon som varit på vår strand på morgonen!!?? 

Resan hem från "södern" var intressant men jobbig. 14½ timmar för 40 mil!! De första milen var ju självvalda över bergen, och även om vi varnats för vägarna, så kunde vi inte föreställa oss att vi var på rätt väg. Efterhand blev den så liten att vi fick fråga i varje korsning.Vid ett tillfälle fanns en vaktkur och en bom över vägen. Vi frågade om det gick att komma fram över bergen. Vakten, som var i medelåldern, visste inte utan var tvungen att fråga farfarn i familejn först om hur långt vägen gick! När det inte längre fanns varken korsningar, väg eller människor såg vi till slut en man med stort ok och tung risbörda. Vi frågade, och jovisst, man kunde komma dit vi ville. Vi frågade om han ville åka med, och det gjorde han gärna. Så vi stuvade in honom i baksätet med ok och allt. Sedan tog vi oss fram på en mycket liten väg i 12 km som han annars skulle gått. Jag vet inte vem som tyckte det var mest exotiskt. Undrar vad familjen tyckte när han kom hem flera timmar för tidigt pga att han erbjudits skjuts av två nordbor som frivilligt körde på dessa vägar! Bitvis fanns bara halva vägen, resten var lösa stockar. Broarna var längsgående "spår" av plank på syllar, och ”uppförsluten” var sådana att det var svårt att få bilen att klättra upp (ingen lågväxel på en Santa Fe). Runt omkring var det djungel och bergsstup avbrutet av enstaka risfält och småbyar där det säkert inte funnits vita människor på mycket länge!

 När vi kommit ut på ”stora vägen” igen började köerna, men landskapet var vackert och det finns massor, massor av människor och händelser att titta på hela tiden. Bl a sålde folk längs vägen handgjorda bromsklossar av trä, som alla som hade problem med start i backe i de långa köerna köpte!  Träklumpen med handtag bara lades bakom bakhjulet tills det var dags att köra några meter igen. På  buskar och staket längs vägen bredde kvinnor ut dagens tvätt för torkning.Ibland hjälpte små flickor sina mammor med sysslan. Så till slut kom vi fram till motorvägen, den enda som finns på ön, och då var det bara en timma i full fart kvar hem. Klockan var 00 när vi åt ostmackor på grovt bröd och drack ett glas rödvin, för det hade vi inte fått på heeeela helgen.

Mona