Tokyo Tours

Det är spännande att komma ut en bit ur sta´n. Men inte så upplyftande! Jyttret är lika starkt, husen är små och mörka ruckel, ofta av eternit och korrigerad plåt, inga trädgårdar och inga har skorstenar! Hur kallt har de det inte!? Enl Paul har man små kaminer under matbordet, sen sitter alla med benen in under duken och värmer sig! Man ser inget grönt alls, alla gator är som små och trånga gränder. Jag som trodde att Japan var en välfärdsstat! Men det är tydligt att de har svårt att hämta sig ur den nu långvariga ekonomiska krisen.

   

Yokohama är Japans andra största stad och har alltid legat i framkanten med allt nytt. De nyare delarna av sta´n är byggda på uppmuddrade sankområden. Väl framme tar vi från stationen världens längsta rullande trottoar till ”The Landmark Tower”, Japans högsta hus, 297 m, med världen snabbaste hiss, 750 m/minut. Vi får en hisnande utsikt från 70:e våningen. Men trots att morgonen är klar, så ser vi inte Mount Fujii!

   
I vår strikta prioritering (Paul ska börja jobba kl 14.0) skippar vi Marinmuseet och tar istället en promenad längs kustlinjen till Silkesmuseet. Vi passerar Restaurang Skandia, som visar sig vara Japans enda danska matställe! Respekten för vackra silkestyger växer förstås i takt med insikten om allt försiktigt arbete med silkesmaskarna och varje kokongs 1300 m långa tråd. Vi följer hela den pedagogiska processen och jag får själv prova på att väva en liten bit på ett vackert skimrande tyg! Sen blev det en svart/vit pepitarutig silkessjal från musei-shopen som minne. Den ska jag vårda ömt!

.Vi köper biljetter (dyra som allting annat här) med ”Romantic Car” till Hakone, också en av landets 10 i topp enligt guideböckerna. Lite extra kul är det också att Paul inte varit här tidigare. Vi får en fullspäckad dag med massor av underbara vyer. Turen börjar med två timmar lyxtåg ca 9 mil söderut. Vi sitter främst i tåget och redan efter 10 min ser vi Mount Fujii mot en lysande klarblå himmel rakt framför oss!! Det liknar nästan en hägring. De första blommande körsbärsträden skymtar också förbi utanför fönstret bland de små futtiga miljontals hopträngda husen. Framme i staden Otawara byter vi till ett mindre och äldre två-vagnståg.

Det lilla tåget tar oss 45 min brant uppåt längs ett alpspår. I varje ”hålnålskurva” stannar tåget och byter spår, vilket betyder att lokföraren i varje kurva måste stiga av och sätta sig vid andra ändan av tåget och byta körriktning! Efter många stopp och byten på detta sätt är vi framme i en liten tyst alpby med härlig frisk luft. Flera av passagerarna steg av på vägen för att stanna vid någon liten resort över helgen. Biljetten vi köpt gällde några dagar, så man kunde göra ett eget program och hinna titta på alla friluftsmuséer som Hakone-området var fullt utav. Sen blev det Cabel Car till nästa alpstation i 15 min uppåt. Även denna hade flera stopp på vägen för att släppa på och av små japaner som bodde längsmed backen.
Sista färdmedlet innan toppen var en linbana. Ny modern med rymliga vagnar. Och efter en brant stigning kom vi över sista bergskammen och DÄÄÄR låg Fujii i all sin glans framför oss! Synen under oss var överraskande – hela dalen och ravinen var full av utbyggda varma rykande källor och gul svavel!

På topprestaurangen satt vi sen och åt lunch medan vi beundrade det vackra snötäckta berget. Mount Fijii är egentligen en 3776 m hög vulkan, med sitt senaste utbrott på 1700-talet. Det var kallt, nollgradigt ute och inne värmde personalen sig med en liten spis och te. Paul prövade förstås bl a den obligatoriska rätten här, svavelkokta svarta ägg. Jag åt ris. Men vi hade kommit i ”grevens” tid. Medan vi åt vår lunch kom moln dragandes över himlen och efter en kvart var berget som uppslukat! Vilken tur att vi fotograferade innan vi satte oss till bords!

Linbanan tillbaka på andra sidan bergsryggen var avstängd för årlig översyn så det blev istället en ganska kort bussfärd längs de vindlande alpvägarna ner till sjön Ashi. Där väntade ett skepp på att frakta oss över sjön och ge en ny vacker vy av berget speglande sig i vattnet. Men pga molnen blev det inget av det. Väl i land igen på andra sidan sjön, väntade en promenad längs en cederträdsallé från 1600-talet.Mitt bland stammarna fick vi plötsligt se Mount Fujii skymta fram igen mellan molnen innan vi satte oss på lokalbussen tillbaka till Otawara stad. Efter en och en halv timma var vi framme.


Enl en titt på kartan skulle vi i Otawara kunna nå Stilla Havet! Sagt och gjort! På känn steg vi av bussen inne i sta´n och på känn gick vi mot havet. Vek av hit, vek av dit, in i smala gränder till slut. Var det havsvågebrus vi hörde eller var det en stor motorväg? Till vår häpnad – både och! Vi befann oss plötsligt framför en bred flerfilig högtrafikerad motorväg. Men – alldeles bakom ser vi Stilla Havet breda ut sig! Dessutom! Precis vid våra fötter ser vi en tunnel leda under motorvägen. Innan vi gick in i tunneln varnades vi av plakat för stora havsvågor i händelse av jordbävning. Vid tunnelns slut fanns t o m en stor tjock järndörr att stänga vid fara!

Så då stod vi där med hela havet framför oss. Detta hav som vi tittat på från andra sidan och hitåt – i Californien! Märklig känsla.
Nöjda, med vardera en sten som minne i fickan, letade vi oss tillbaka genom staden till stationen. En extra 500 m skyltad tur lockade oss till ett japanskt slott med årets första blommande körsbärsträd utanför. Fototime! Från denna höjd såg vi havet igen.

Romantic Car –turen avslutades med samma flyt som vi haft hela dagen, det sällsynta tåget skulle avgå om 5 minuter! Så det blir en bekväm 1½ timmes resa i allt neonmörker tillbaka till Tokyo igen.