Tokyo City


	Första dagen stod sight-seing på programmet, och naturligtvis är tempel ett måste. En stor första upplevelse är Meiji shrine. En speciell ceremoni äger rum just idag, vi gissar någon form av doktors-disputition. Vi får se processioner av höga ”präster”, höga militärer, ämbetsmän, politiker etc paradera och utföra sina riter. I alla Japanska tempel finns det skrivna böner. Man kan köpa en färdig för ett speciellt ändamål, skriva en egen eller "köpa en lott". Sedan hänger man upp den, och då blir bönen uppfylld... Om man köpt en bön på lotteri och inte tycker om den så är det OK att kasta den i stället.

	Nästa anhalt blir också ett tempel, i stadsdelen Asakusa. Detta är riktiga downtown och är det mest kända och äldsta templet (628 eK) i Tokyo. Vi vandrar runt i gamla bazaarer och tittar på snacks, mat, souvenirer och det vimlar av små japaner runt omkring oss i olika typiska klädnader. Hit vill jag tillbaka en dag på egen hand och botanisera!


Sen åker vi vidare genom de olika stadsmiljöerna fram till Japanska kejsarens palats, där alla fotograferar och fotograferas framför vindbryggan över vallgraven utanför. Hit men inte längre! I de små parkerna runt omkring klipps de vackra Bonsai-träden till perfekta bollar.

Vänder man sig om finns alla skyskraporna som kuliss. Det finns också små söta cykelpoliser som håller reda på vad som sker. Någon dag senare skulle jag springa runt kejsarens palats, det gick bra utom här vid grinden där poliserna artigt upplyste om att det var en rofylld plats där enbart gång var tillåten, så det blev att sänka tempot en stund. (Kanske är det för att kronprinsesse-bebisen sover?)

	Redan på flygplatsen blev det tydligt att det inte var enkelt att hitta i stan. Stora tavlor skulle hjälpa en att hitta bästa vägen, men all text var ju på Japanska! Ofta fanns det en rubrik på Engelska, men lite längre ner blev det till att gissa. Här är det tavlan för motorvägar och fjärrbussar som jag försöker tolka.

	Annars är det tåg som gäller. Små tåg, stora tåg, långsamma tåg, snabba tåg, men framför allt FULLA tåg! Nu börjar jag i alla fall förstå hur biljettautomaterna fungerar. Alltid en början. Köper man för ”snål” biljett så kommer man inte ut ur systemet vid slutstationen, men då är det bara att betala den tilläggsavgift som fattas till vakterna. Enkelt och smärtfritt! Innan jag ger mig ut på egen hand så kollar jag kartan över tunnelbanan och skriver ner de stationer jag måste minnas på en lapp. Alla låter lika! Mobilerna fungerar inte i detta högteknologiska land, de har ett eget modernare system, så det går inte att ringa Paul och be om hjälp.

Alla vana medresenärer sover. Några läser. Det är boktjocka seriemagasin som läses bakifrån förstås! Och nästan bara män i kostym, filtrock, vit skjorta och slips. Eller japanskor, oftast i vita kappor och fortfarande i vinterstövlar, med stilett-klack och spetsnosar. Och så har alla Louis Vuitton väskor förstås. Precis som jag själv!! Undrar om deras är äkta!


På slutet av en guidad tur hamnar vi i Ginza, bland de allra finaste butikerna och husen. Stiligt. flott och dyrt. Men också stelt och ganska folktomt. Enligt Lonely Planet har de stora varuhusen här problem, folk handlar numera i lågprisbutiker och out-lets.


Sedan guidar Paul och vi beger oss med tåg till de riktiga pryl-kvarteren, Electronic Town, Akihabara. Helt otrolig känsla att ha hela kvarter för de olika elektroniska prylarna, t ex kameror, datorer, hushållsprylar, elartiklar. Plan efter plan efter plan med till synes samma sorts prylar men i ett ofantligt utbud. Och så alla fasader fullsmockade med reklamskyltar, med neonskimmer även mitt på dagen!



När mörkret lagt sig tar vi T-banan in till Shinjuku-distriktet, där bara järnvägsstationen i sig är en egen stad! Här ligger sedan Tokyo´s ”redlight”distrikt. Gatorna ger en betagande syn av neonskyltar av aldrig skådat slag! Vi strosar runt och bara insuper miljön.


Kring alla stationer finns enorma cykelparkeringar. Den här gullige mannen blev paff av blixten, men det kändes OK att ge igen för alla foton där vi vita poserat för Japaner. Vid Stationerna, och överallt egentligen, finns också Pachinko en sorts spelhallar där japaner i alla åldrar och modeller sitter framför spelautomater med nickelkulor istället för poletter. Ljudnivån är öronbedövande för kulorna sprutade fram i maskinerna mellan alla taggar och hinder och många satt med flera korgar fulla av kulor. Vinster och/eller insatser. Kimonos ser man faktiskt fortfarande användas till vardags, alla varuhus har en speciell avdelning. Det ska vara olika mönster och tyger beroende på årstid, till vinterbruk fanns det också med minkkrage. Bara det broderade tygstycket som lindas runt magen kan kosta mer än 250 000 kronor, men en komplett vanlig kimono som på bilden kostar bara 75 000.


	Varuhusen My City och Isetan tog flera timmar att besöka. Jag kollade matavdelningarna där matboxarna var små konstverk, ungdomsavdelningarna med fantasifulla kreationer, för att inte tala om alla estetiska restauranger på de översta våningsplanen. Var det verkligen restauranger eller kanske konstutställningar? Väggarna var i alla fall värda att fotograferas! Jag letade också febrilt efter Pias beställning av något typskt japanskt som passar till deras servis. Jag köper två risskålar med fat och pinnar, som jag tycker passar, det mesta här är faktiskt lackat trä och inte keramik!
Här var det slut för denna gången!