Kebne

	Det är verkligen midnatts-sol, efter flygresa via Stockholm och Luleå annlände vi med dyr-taxi till Kiruna järnvägs-hotell. Allt var mindre än vi trodde, flygplatsen, staden, hotellet, sängarna. Fast inte myggorna, de var större.


Första dagen skulle vi bara köra till Nikkaluokta, och eftersom det inte är så långt bestämde vi oss för en extra utflykt, vi körde till Narvik. På vägen passerade vi Torne Träsk, början av juli och ännu inte löv på björkarna!	Precis efter riksgränsen blev det rast i Norge och premiär för Pauls presentkök. Grabbarna funderar på hur det fungerar.

Framme vid nordatlantiska kusten sprack molnen upp och ett fantastiskt landskap visade sig med sommarkänsla och vinterberg samtidigt. Det verkade mysigt med ett dopp, men det räckte minsann väl med fötterna, det var lika iskallt som man kunde ana. Golfströmmen var nog inte påslagen.
	Hela vägen till Narvik hade vi spanat intensivt genom bilfönstren efter den största sevärdheten, Lapp-porten. Ungefär vid riksgränsen enades vi om en dal som verkade ganska stor, men oj vad fel vi hade! När vi vänt och körde tillbaka mot Kiruna så bara var den där. Om ni ska dit någon gång så kan Pelle visa er en mall för vad ni ska leta efter.


Vi hade bokat "Hotell i Nkkaluokta" via nätet, vi trodde att vi skulle komma till en stad, att det skulle finnas flera ställen att bo på och att det skulle finnas civilisation.... Tji vad vi bedrog oss! Däremot fanns det en fantastisk fjällstation med trevliga ägare, "naturlig" mat och underbar utsikt.	På vägen till vår lilla stuga stannade vi vid dusch och toalethuset, Lena var först klar och väntade på en liten fjällbänk.

Mona efter sin första vandring, från toaletten till stugan, 200 meter. Myggmössan är inte på skoj, staven vet jag inte riktigt....	Stugan var anläggningens äldsta med små målade visdomsord. Vi valde sängar efter vad som passade respektive person.


På väg! Från Nikkaluokta skulle vi vandra 19 km till Kebenekaise fjällstation, driven av STF.	Efter några timmar var det dags för första matrasten, frystorkat tillsammans med vatten direkt från bäcken smakade verkligen!

Det här lilla krypet festade på Monas ben tillsammans med 200 släktingar.	Alltid har man hört att Sveriges fjäll inte är några riktiga berg, varken höga eller spetsiga. När man väl ser dem på rikitgt så går det inte att hålla med om beskrivningen, det är verkligen imponerande. Ska vi upp dit?
	Över den sista brom med lätta steg, snart framme vid vår nästa lilla stuga, även det den äldsta på platsen. Fjällstationen var stor och fin, riktig resturang, stor bastu och mysavdelning, och en affär med allt som kunde behövas på färden. Det som inte fanns var TV eller radio, just den dagen var det EM-fotboll och det var inte bara vi som frågade. Först blev svaret att det inte fanns någon signal så det gick inte att ha en TV där, men lite senare kom det fram att det fanns en "hemlig" för personalen. Grekland vann fick vi veta via telefon!


Så var det dags för ett försök att bestiga toppen. Med hyrd utrustning skuttade Paul och Pelle från sten till sten efter rumpan på en hurtig guide. Det gick fort och i början ganska lätt.	Vid andra eller tredje rasten var vi långt över gränsen för all vegetation, det var kallt och molnen hängde lågt. Dessutom började det bli klart att nu skulle strapatserna komma. Pelle blev lite fundersam men hängde med.

Rustad med all fleece, regnställ, klättersele och ankrings-lina med karbinhakar var det bara att klättra med händer och fötter längs med bergsidan, stigen är det röda strecket. Då hade vi gått över en glaciär och pulsat oss uppför några hundra riktigt tuffa meter med djup snö på en kam. Två steg upp, glid ner ett och glid inte åt sidan för där är ett stup. Nu blev det ingen klättring, det regnade rejält vid det här laget och guiden avbröt då det skulle vara alltför halt och farligt, så vi fick aldrig sett toppen. Fast hade vi kommit upp hade det väl bara varit i ett moln. Fast ändå högst i Sverige.


Tillbaks i stugan blev det brasa och vila. Mona och Lena hade gått en annan tur på kalfjället och var också lite slitna och mycket blöta. Som alltid tror man att man ska sitta och prata, spela spel och festa när det är kväll, men det blev mest att sova.


Dagen därpå strålade solen, då kom de säkert upp till toppen, men så är det ju ibland. Vi gick vägen tillbaka med mýcket mera spänst, dels hade vi lärt oss att sätta fötterna rätt, allt är sten och knöligt, dels hade nog träningen börjat märkas. Dessutom var vi noga med att hålla tiderna för pauser och mat och dryck, det gäller att aldrig bli trött då sjunker både fart och humör och det är svårt att komma igen.

En bit av vägen åker man båt, medan vi väntade på den så blev det solbad och fjällbad, fast till skillnad från de i bakgrunden så nöjde vi oss med att doppa benen.


Tillbaka i Nikaluokta kändes ölen verkligen välfötjänt!	Sedan hade vi ju den lilla vinboxen i stugan.....

Och när det blev dags för whisky kunde Pelle sitta ute utan vare sig långärmat eller myggolja.	När det var dags att krypa ner kom Mona och Pelle fram till att det var väldigt viktigt att låsa dörren innifrån, fast de höll på att aldrig få runt nyckeln. Två timmar senare skulle Paul ut och kissa, och sen fick det var aolåst resten av natten.


På väg in mot Kiruna och flyget fick vi se det som verkligen gjorde resan fulländad, en levande ren! Dessutom hittade vi en tröstren lite senare, kanke en lokal variant på trädgårdskonst?
TIll sist ett tips om myggbett från Lena: Om man äter hösnuve-tabletter så kliar det inte av de bett man oundvikligen får och de försvinner mycket fortare. Det fungerar!