Monas resa till Sagogrynslandet!

Minns du också Sagogrynssoppan från barndomen?

När jag var liten var det min absoluta önskeefterrätt nummer ett. Men jag ville inte ha med den torkade frukten som mamma ibland lyxade till den med. Nej, den som mormor gjorde, med bara de små kornen ensamma i den simmiga röda saften, var bäst. Då kände man tydligt de uppsvullna genomskinliga gummigrynen som kittlade så kul i munnen när man åt dem. Utan konkurrens från någon annan ingediens. Man kunde också sippra dem mellan tänderna - fast det fick man passa på att göra när man satt ensam vid bordet. För att inte tala om namnet – bara det satte ju fantasin i rörelse!

Och sedan har jag fortsatt under åren att koka sagogrynssoppa, i mån av tillgång på gryn vill säga. De har tyvärr blivit allt svårare att få tag på. Butikspersonalen tittar oftast oförstående på mig. Sagogryn? Vad är det? Vad har man det till?

Så en dag i Indonesien ser jag ”Sago” bland alla andra mer eller mindre oförståeliga påsar och burkar i livsmedelsbutiken! Kan det verkligen vara...? Här?!

”De kommer ju så klart härifrån, ifrån Sagopalmen, säger Paul när jag fortfarande ganska tvivlande visar min fyndpåse för honom, tveksam om det är ”mina gamla sagogryn”. Jag tror inte mina öron. Han måste skämta! Sagopalm, tror han på det själv?? Det ordet har jag aldrig hör i hela mitt liv förut. Jag har alltid trott att det har varit en potatismjölsprodukt av något slag. Jag kollar i en uppslagsbok. Han har så klart rätt, som vanligt! Fast jag också. För idag gör man den av stärkelse i Sverige.

Tänk!! Jag bor alltså i självaste Sagogrynslandet numera! Jag som alltid varit den största fantasten av detta gryn! Sedan jag var riktigt liten. Nu kommer den där känslan för mig igen! Jag måste ha varit indones i ett tidigare liv! Det är så mycket här som jag känner mig så förtrogen med och inte blir förvånad över, trots att det är helt nya upplevelser.

Hur som helst! För dig som inte heller visste detta om Sagogryn så har jag dokumenterat lite om Sagopalmen. Läs och begrunda! Och! Hör gärna av dig om du vill att jag ska ta med lite äkta sagogryn nästa gång jag kommer till Sverige! Här finns så det räcker!

Sagopalmen

Sagopalmen (Metroxyloe sagu)växer vild i sumpartade kustområden på Borneo, Papua, Nya Guinea och Sumatra, men odlas också. Eftersom det är en tropisk växt, behöver den oavlåtlig hög temperatur, hög luftfuktighet och gott om solljus. Den stärkelse som gör sagopalmen till en sedan vädefull växt, återfinns i palmmärgen.

Just innan palmen börjar blomma, vilket den gör endast en gång vid slutet av sin 15-åriga livscykel, sväller stammen upp a sitt stärkelseinnehåll. Trädet fälls, och sedan antingen säljs stammen, eller också behålls den — främst av ursprungsinvånare som bereder stammen själva. För att göra detta klyvs stammen och den stärkelserika vita delen, som kan vara upp till 80 cm tjock, och ge 350 kg sagomjöl, tas bort. Denna stärkelse behandlas till fint sagomjöl, som i vissa fall görs till sagogryn.

För detta pressas den råa sagon genom fina silar med ett särskilt mönster, och de små dropparna får falla ner på varma järn som ständigt befinner sig i rörelse med resultatet att den torkande stärkelsen rullar ihop sig till små gryn.

Innan moderna behandlingsmetoder infördes revs den vita delen for hand till en fin pasta, som sedan blötlades i träkärl. Stärkelsen, som lade sig på bottnen av kärlen, torkades och maldas därefter. Om sagopalmer faller till marken och får ligga kvar, dyker en art skalbaggar upp och lägger ägg i dem. Dessa ägg blir till larver som är mycket proteinrika och mycket omtyckta som mat bland de infödda.

Som en självklarhet i dessa länder där man är van att ta tillvara på naturens resurser används förstås varenda del av palmen, inte bara märgen.

Det har sagts att där Sagoplamen växer går aldrig någon hungrig. Det är den absoluta stapelvaran i djungelfolkets skafferi. Under tiden palmen växer äter man också de nya skotten råa eller kokta som palmkål.

Och med en skördad sagopalm är man garanterad ett torrt virke/skydd i åtminstone 5 år!

Sagopalmen har många användingsområden. Stammens bark används som timmer eller som bränsle/ved. Hyddornas väggar, tak och staket ses ofta gjorda av flätade blad. De bästa vasstaken görs av sagopalmens olika delar. Fiber från de yttre lagren av barken används till starka rep och till mattvävning. Barken används förutom till byggnadsmaterial även att läggas på stigar och gångar genom djungeln.

Färska bladverk från sagoplamens används till korgar för att transportera den färska våta palmmärgen. De sista resterna av stammar och palmmärg blir djurmat.include sizing pastes for paper and textiles, and extender in adhesive for plywood. It is

I en nyligen läst bok, ”Mitt Indonesien”, skriven av Eric Lundqvist 1967, fann jag följande intressanta och talande dialog utspelas just om sago..

Boken är ett knippe episoder från Erics liv i Indonesien. Han arbetade i många år som skogschef på Borneo, överjägmästare på Nya Guinea och professor vid Djakarta-universitetets skogliga fakultet. Efter sin pension levde han i Sverige tillsammans med sin Java-födda fru Sari.

Trots att många år har gått sedan Erics upplevelser i Indonesien, känner vi igen mångt och mycket av vad han skriver, både vad gäller natur, kultur och möten med människor.

I stycket nedan har Eric och hans fru fått besök en kväll av hans anställda, David, en arbetsledare för det tunga arbetet i skogen. David och många av de andra anställda är från Papua. De har nu lockats av Eric att följa med och arbeta med skogsavverkning på Nya Guniea.

”— Jag kommer i kväll for att prata lite med tuan (= er, herre). Jag vill prata om ris. Vi ska ãta ris nu tuan. Jag och alla mina karlar. Och deras kvinnor och barn som är här ocksâ. Vi vill alla vara som de andra: Äta ris och inte sago. Vi begriper ju att ris ãr battre. Inte kan man arbeta om man äter bara sago. Och går omkring med en sån där stor mage. Papuamage, säger indoneserna här. Vi ska stanna och arbeta länge hos tuan. Vi ska 1ära oss leva som de andra.

Jag visste ju redan innan jag träffade David att hans folk, liksom de flesta papuas, levde huvudsakligen pa sago. Det är den stärkelse som finns i veden på sagopalmen som växer i otrolig rikedom I Nya Guineas träsk. Då den kommer till Europa kallas den sagogryn. Denna helt vitaminlösa kost måste drygas ut med lite fisk, skaldjur, maskar och något grönt blad bland. Man fäller palmstamarna och smular den lösa veden som sedan vaskas i rännor av palmblad med rinnande vatten. Några dagars arbete ger mat i flera månader. Ett lättsamt sätt att sörja for uppehället.

Givande en vårdslös attityd till näringsproblemen. Kvaliten på den sago de producerar är inte hög, men man vänjer sej snart att sleva i sej av den klistergröt de bereder av den. Papuas äter till bukarna står spända som väldiga halvsfärer. Tills de inte kan röra sej, bara bli liggande under avgivandet av diverse ljud, vittnande om överfyllnad. Under flera timmar odugliga för allt arbete. Vilket dessa trevliga kamrater ännu inte lärt sej inse vara ett förkastligt tillstånd. Ofta verkade de berusade av övermättnaden.
Dessa inhemska matvanor tvingades de snabbt förändra sen de följt med mig till Sorong. De fick lära sig äta ris och att inte fylla bukarna så fruktansvärt fulla som då de åt sago. Så småningom fick vi ner deras dagsranson till ett kilo ris per man och dag! Det är inte många indoneser som kan eller har råd att äta så vårdslöst mycket ris.

Nu satt vi där och pratade om våra olika matvanor och dessas inverkan på karaktãren. Jag sa åt David att vi svenskar hade haft så ont om mat förr i världen att vi tvingats arbeta hårt och äta lite och hitta på alla möjliga knep för att hålla oss i livet. Krigat och mördat hade vi också gjort sa jag. I en utsträckning som sagoätarna inte kunde göra sej en föreställning om. Men jag såg på Davids ögon att han undrade om jag bara satt och skojade med honom.
— Tuan menar att om vi inte hade haft sago i träsken så hade vi också hittat på att göra båtar och flygplan och kanoner? Och kunnat kriga som amerikanerna?
— Kanhända, David.
— Jag såg själv att amerikanerna som kom hit ibland var krullhåriga och svarta som vi. Kanske tuan har rätt. Det är inte för att vi är krullhåriga och svarta vi inte kan göra kanoner. Det är för att vi har för mycket sago. Det är bra att tuan läs oss att äta ris istället för sago. ”

Till sist några Sago-recept!

Sago Delight
Stekta sagomaskar

Recept från Kadazan-folket på Borneo.

Nyplockade, levande sagomaskar (från nerfallna övergivna trädstammar)*)
olja, ingefära
skalade och finhackade schalottenlökar, salt

Sagomaskar måste först rengöras och sköljas noga. Skala ingefäran och finstrimla den. Hetta upp olja i en wok och sautera denl strimlade ingefäran tillsammass med de hackade schalottenlöken tills båda börjar dofta och schalottenlöken är genomskinlig. Smaka av med salt.
Lägg ner de levande maskarna i varm olja och woka 5 minuter eller tills de är mjuka. Serveras genast. Maskarnas huvuden, som inte blir mjuka ens när de blir tillagade, bör dras av och slängas innan man äter.

Den som finner den här rätten motbjudande och plötsligt märker att de förlorat eptiten, bör kanske begrunda räckcocktailen på nyårsafton eller det där fatet med färska (levande) ostron. Dessutom är det fullt troligt att en djungelboende på Borneo förfärat skulle rygga tillbaka om han blev erbjuden en flottig hamburgare eller en ugnsbakad stek med potatismos.

*) OK då! Byt ut sagomasken mot räkor istället!

Men lugn!

Sago framställs idag hos oss av stärkelse i form av gryn, sagogryn. Dessa, som är vita eller röda, sväller starkt men löses inte och används i t ex sagogrynssoppa.

Sagogrynssoppa

½ dl röda sagogryn

2 dl svartvinbärssaft

1,5 l vatten

socker

Ev även :1-2 hg torkad frukt

koka sagogryn & vatten i 15 min.

tillsätt frukterna som delats i mindre bitar

koka yttrligare i 15 min tills grynen är mjuka & klara

smaksätt med saft & socker

serveras varm eller kall

Texter och info är hämtade från diverse researcher på internet samt från boken Sydostasiatiska specialiteter