Vid de olika strandhuggen tog Wing oss in i de olika gytter av pålhus som vi sett från båten. Det är en labyrint av träbryggor som leder runt i kvarterens trånga gränder och det är bra mycket charmigare och större än vad man kunde se från floden. Det blir full insyn i folks vardagsrum, kök och sovplatser. Men människorna är lika nyfikna tillbaka på oss och skrattar och hälsar och vinkar glatt och frågar var vi kommer ifrån och vart vi är på väg.

Man slås som vanligt av att de alltid är så gulligt klädda, har fina leksaker och ofta käkar godis. Helt klart är de familjens prioritet nr ett, men tyvärr ser mångas tänder bedrövliga ut, små stumpar sticker upp här och var bara.

I bakgrunden ser man den gamle Kutai-sultanens palats,  som idag är museum. Wing guidar oss och det blir en bra överblick av Kalimantans kultur, både de delar som vi själva ska uppleva och övriga delar av ön. 

Bysmeden är i full gång.

En del av barnen anländer i skolkanoten som plockat upp dem längs flodbankarna.

Här ska vibesöka de för Kalimantan typiska långhusen och  få se traditionell dans m m.

Dubbelkoll att man har kommit rätt. Här har man t o m postnumret utsatt vid gatunamnen!

Vi välkomnas med att Paul förs till långhusets grindport där ett band spänts upp. Han utbyter hälsningsfraser med byns äldste och får sen kapa bandet med mannens kniv.

Traditionell gamelanmusik till.........

....ris-skördedans framför långhuset.

Flera i stammen har munnen full av guldtänder och vi får senare veta att det är så man investerar och säkrar sin förmögenhet. Tygerna ovan är vävda av naturstrån.

Sen  blir det medicindans. Den leds av  medicinmannen i byn tätt följd av byns gycklare och övriga dansare. Vi blir också indragna i dansen och "duttade" med medicinoljor. Frida dansar med medicinmannen själv. Hoppas det ska hålla malarian borta!

Manliga kunskaper! Rottingfäktning,  det gäller att bäst piska den andre på ryggen.

Fortsatt manliga kunskaper! Killarna får prova att blåsa i jaktvapnet. När det är jakt på allvar gör man pilarna giftiga med hemgjorda hopkok.

Vi tackar för mottagandet med att överlämna cigarettpaket. Innan vi ger oss iväg måste vi också skriva i gästboken –  det är förvånansvärt få turister som hittar till den här byn,. Ca en gång i månaden har de besök!

Härifrån åker vi bil fram till byn  Pepas Eheng, där det finns ett äkta traditionellt långhus, DangDut kallas de här, ett av de få som fortfarande finns kvar och som fortfarande används som bostad. Det bor 35 familjer med barn i det långa grå trähuset på sina totempålar. Alla har vardera ett rum och så finns det gemensamma köksutrymmen på baksidan. Här lever många generationer tillsammans. Huset är 60 år gammalt och ganska förfallet. Under huset bor djuren, dels värmer de under natten, dels varslar de och blir oroliga om något konstigt är på gång. Trappan upp består av en snidad totempåle att klättra på.

På den långa verandan träffar vi byns medicinman som håller på att blanda mediciner av alla de rötter och blad som kvinnorna varit ute och plockat. En gammal sjuk man väntar på att få sin dekokt klar. Det doftar av rökelse och örter. Man har åkallat de högre andarna med hjälp av trumslag sedan soluppgången, den bästa tiden för kontakt. Vi hörde trumman redan när vi steg ur bilen.

En kyrkogård ligger strax intill. Man har olika ceremonier för de döda olika dagar, månader och år efter dödsdagen. Efter 20 år plockar man upp och rengör benen och har danser med bendelarna på ryggen innan de grävs ner igen i familjegravarna och då förstås tar mycket mindre plats.

Dajakerna är också kända för att vara huvudjägare, dvs de halshögg besökare och satte upp skallarna vid husen för att få skydd av den dödes ande. Denna sed är förstås förlegad, men det finns de som påstår att de fortfarande gör det en gång vart 5:e år! Och de är också kända för att bruka svart magi varför folk förr avråddes för att komma i kontakt med Dajakerna i djungeln.

Vår guide hade försökt att få oss att avstå detta besök, men vi stod på oss och skylten hälsade i alla fall oss välkomna. Både byhövdingen och polisen gav oss också tillstånd att gå iland.

Ett vackert målat rishus som vi hittade när vi strosade fritt runt i den gemytliga byn.

Wing lyckades också hitta ett hus med en av de få berömda långörade  kvinnor som finns kvar. Hon trugades att komma ut och hälsa på oss. Ok - om vi inte fotograferar! De långa öronen har i alla tider varit en symbol på skönhet och välstånd. De förlängs efterhand som antalet ringar och deras vikt ökar. Men missionärerna som kommit hit med kristendomen har fått de flesta att klippa av de långa öronen och den yngre generationen vill absolut inte fortsätta dessa traditioner.

I den här byn bär alla kvinnor sina barn i pärlbroderade korgar på ryggen. Kul att  se att de fortfarande används i vardagen och inte bara som prydnad, som den jag har skaffat i Jakarta. Kvinnan var mycket skygg och det krävdes lång övertalning innan det blev något foto.

Det är pirrigt att sitta på hennes veranda och verkligen få uppleva denna kultur som jag tdiigare bara sett på vykort från Borneo. Och inse att inom mycket kort tid finns den inte längre kvar. "5 i 12" helt enkelt!