
Dag 1 Bryggfolk
Vid de olika strandhuggen tog Wing oss in i de olika
gytter av pålhus som vi sett från båten. Det är en labyrint av
träbryggor som leder runt i kvarterens trånga gränder och det är bra
mycket charmigare och större än vad man kunde se från floden. Det blir
full insyn i folks vardagsrum, kök och sovplatser. Men människorna är
lika nyfikna tillbaka på oss och skrattar och hälsar och vinkar glatt
och frågar var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. |
 |

|
|
Första stoppet blir i staden Tenggarong, som dessutom är
guidens egen hembygd. Mängden barn runt oss blir bara större och
större.
Man slås som vanligt av att de alltid är så gulligt
klädda, har fina leksaker och ofta käkar godis. Helt klart är de
familjens prioritet nr ett, men tyvärr ser mångas tänder bedrövliga ut,
små stumpar sticker upp här och var bara. |
Skaran följde oss till båten vid kajen och innan vi
skiljdes åt sjöng vi tillsammans i kör den indonesiska versionen av ”Min
hatt den har tre kanter” med full hals!
I bakgrunden ser man den gamle Kutai-sultanens palats,
som idag är museum. Wing guidar oss och det blir en bra överblick av
Kalimantans kultur, både de delar som vi själva ska uppleva och övriga
delar av ön. |
|

|
 |
 |
Folk sitter på huk intvålade i skum och öser sig med
flodvattnet. Man ser märken i naturen hur högt vattnet stiger under
regnperioden. Det är flera meter. Men det påverkar inte
flodfolket. De som inte bor i sina pålhus långt upp på stranden (t v)
har flytande bostäder som ju anpassar sig efter vattennivån.
|

Dag 2. Medan vi äter frukost lägger vi till vid en
flodby som heter Muara Muntai
|
|

Vad är det för konstiga figurer som dyker upp precis när
jag "topsar" mina öron så skönt?
Bysmeden är i full gång. |
 |
|

|

|
 |
Efter frukost går vi
iland på en spännande promenad bland lokalbefolkningen. Återigen blir vi
förvånade över alla organiserade breda gråa trätrottoarer på pålar och
strövar iväg. De ligger bara 30 cm ovan vattenytan!
Vi tittar in till byns
smed och en timmer-försäljare och guiden berättar om olika Janur-växter
som botar folk från det mesta.
Vi strosar förbi
skolan dära alla barnen rusar ut och hälsar när de ser vita stora
människor. "Hallo mister"!
Vi vinkar på alla söta
gamla tanter och gubbar som redan varit igång några timmar och nu sitter
på sina små veranda-bänkar i stilla vilsamhet.
En del av barnen anländer i
skolkanoten som plockat upp dem längs flodbankarna. |
 |
 |

Dag 2 i byn Mancong, 3 tim resa med motor-kanoter
genom Mahakam-deltat.
Här ska vibesöka de för Kalimantan typiska långhusen och
få se traditionell dans m m. |
|
|

|

|
|
|
Dubbelkoll att man har kommit rätt. Här har man t o m
postnumret utsatt vid gatunamnen! |
Vi välkomnas med att Paul förs till långhusets grindport
där ett band spänts upp. Han utbyter hälsningsfraser med byns äldste och
får sen kapa bandet med mannens kniv. |
|
|

|

|
|
|
Traditionell gamelanmusik till......... |
....ris-skördedans framför långhuset. |
|
|

|

|
|
|
Flera i stammen har munnen full av guldtänder och vi får
senare veta att det är så man investerar och säkrar sin förmögenhet.
Tygerna ovan är vävda av naturstrån. |
Sen blir det medicindans. Den leds av
medicinmannen i byn tätt följd av byns gycklare och övriga dansare. Vi
blir också indragna i dansen och "duttade" med medicinoljor. Frida
dansar med medicinmannen själv. Hoppas det ska hålla malarian borta! |
|
|

|

|
|
|
Manliga kunskaper! Rottingfäktning, det gäller att
bäst piska den andre på ryggen. |
Fortsatt manliga kunskaper! Killarna får prova att blåsa
i jaktvapnet. När det är jakt på allvar gör man pilarna giftiga med
hemgjorda hopkok. |
|
Paul blev så biten av blåsrörstävlingen att han köpte
ett eget exemplar av iron-wood med tillhörande pilar. Giftfria.
Vi tackar för mottagandet med att
överlämna cigarettpaket. Innan vi ger oss iväg måste vi också skriva i
gästboken – det är förvånansvärt få turister som hittar till den
här byn,. Ca en gång i månaden har de besök! |

Dag 3 har vi framåt morgonen lagt
till i den lilla staden Melak
Härifrån åker vi bil fram till byn
Pepas Eheng, där det finns ett äkta traditionellt långhus,
DangDut kallas de här, ett av de få som fortfarande finns kvar och som
fortfarande används som bostad. Det bor 35 familjer med barn i det långa
grå trähuset på sina totempålar. Alla har vardera ett rum och så finns
det gemensamma köksutrymmen på baksidan. Här lever många generationer
tillsammans. Huset är 60 år gammalt och ganska förfallet. Under huset
bor djuren, dels värmer de under natten, dels varslar de och blir
oroliga om något konstigt är på gång. Trappan upp består av en snidad
totempåle att klättra på. |
|
|
 |
 |
|
|
 |
 |
|
|
På den långa verandan träffar vi
byns medicinman som håller på att blanda mediciner av alla de rötter och
blad som kvinnorna varit ute och plockat. En gammal sjuk man väntar på
att få sin dekokt klar. Det doftar av rökelse och örter. Man har åkallat
de högre andarna med hjälp av trumslag sedan soluppgången, den bästa
tiden för kontakt. Vi hörde trumman redan när vi steg ur bilen. |
En kyrkogård ligger strax intill.
Man har olika ceremonier för de döda olika dagar, månader och år efter
dödsdagen. Efter 20 år plockar man upp och rengör benen och har danser
med bendelarna på ryggen innan de grävs ner igen i familjegravarna och
då förstås tar mycket mindre plats. |

Dag 4 kommer vi längst upp i floden till Dayakerna. Nu
är vi långt borta!
Dayak-folket är kända för att vara kärva,
otillmötesgående och gömmer sig gärna för främlingar. De tros härstamma
från astronesierna som kom paddlande från Kina för 6000 år sedan! Det
finns ett 50-tal olika stammar med olika språk och kännetecken. Därför
förvånade det oss att när jag tilltalade dem på indonesiska log de och
ställde frågor och undrade hur jag lärt mig tala flytande indonesiska.
Jag är jätteförvånad över att de förstår mitt ”riksspråk” här ute i
bushen. Men det öppnar onekligen upp!
Dajakerna är också kända för att vara
huvudjägare, dvs de halshögg besökare och satte upp skallarna vid husen
för att få skydd av den dödes ande. Denna sed är förstås förlegad, men
det finns de som påstår att de fortfarande gör det en gång vart 5:e år!
Och de är också kända för att bruka svart magi varför folk förr avråddes
för att komma i kontakt med Dajakerna i djungeln. |
|
|
 |
 |
|
|
Vår guide hade försökt att få oss att avstå detta besök,
men vi stod på oss och skylten hälsade i alla fall oss välkomna. Både
byhövdingen och polisen gav oss också tillstånd att gå iland. |
Ett vackert målat rishus som vi hittade när vi
strosade fritt runt i den gemytliga byn. |
|
|
 |
 |
|
Totempålen står inte så långt från kyrkan i byn. De flesta i byn är idag
kristna och i hamnen fanns en stor skylt med "Merry Christmas and a
Happy New Year"! |
|
|
 |

Wing lyckades också hitta ett hus med en av de få berömda långörade
kvinnor som finns kvar. Hon trugades att komma ut och hälsa på oss. Ok -
om vi inte fotograferar! De långa öronen har i alla tider varit en
symbol på skönhet och välstånd. De förlängs efterhand som antalet ringar
och deras vikt ökar. Men missionärerna som kommit hit med kristendomen
har fått de flesta att klippa av de långa öronen och den yngre
generationen vill absolut inte fortsätta dessa traditioner. |
|
|
I den här byn bär alla kvinnor sina barn i pärlbroderade
korgar på ryggen. Kul att se att de fortfarande används i vardagen
och inte bara som prydnad, som den jag har skaffat i Jakarta. Kvinnan
var mycket skygg och det krävdes lång övertalning innan det blev något
foto. |
När jag berättar för henne att jag tycker att öronringar
är fint men aldrig vågat göra hål skrattar hon högt och hjärtligt. Och
så får vi fotografera i alla fall!
Det är pirrigt att sitta på hennes veranda och verkligen
få uppleva denna kultur som jag tdiigare bara sett på vykort från
Borneo. Och inse att inom mycket kort tid finns den inte längre kvar. "5
i 12" helt enkelt! |


|