| Måndag lunch,
och vi är framme! Guiden undrar om vi vill checka in på hotellet först,
men nej, vi ger os ut i vimlet med detsamma. Första intrycket är av en
småstad, att här kan finnas 8 miljoner? I jakarta är det ju trångt,
mycket trafik, höghus, liv och larm. Här är det bara liv.... Kanske är
det för att det nästan inte finns bilar, bara motorcyklar. Första
utlfykten gick till ett buddistiskt tempel, här kallas de pagodor.
Varför vet ingen. |
Giat Lam Pagoda
|
|
När vi besökte Borobudur lärde vi oss om Buddha, om hans strävan efter
frid och ett lugnt liv. Plötsligt dök det upp en helt ny bild av
dennareligion, om man inte sköter sig på jorden så kommer man till det
buddistiska helvetet? En ny märklig teori. För att alla skulle förstå
vad det handlade om fanns det stora väggmålningar om livet i helvetet.
Passa er! |
 En
annan sak vi var helt säkra på var att alla buddistiska munkar var
fattiga, utan ägodelar, de går omkring och tigger för dagen. Dessutom
ska de vara asketiska, inte äta mycket och inte kolla efter tjejer.
Här fanns en ny sort! De har fräcka mobiler, nya mopeder, sitter på fik,
flörtar med de kvinlliga besökarna och älskar uppmärksamhet.
Jaha... |
Stadstur
|
 |
 |
|
Direkt vidare till en marknad. Först trodde vi det var
BH:ar till enbröstade krigsinvalider, men det är ansiktsmasker för
mopedister. Dels är det mycket luftföroreningar, fast ren luft jämfört
med Jakarta, dels vill de absolut inte ha sol på huden. VIt är fin! |
Mona hade beställning på tyg i lite klarare färger och
mönster än vad som finns att hitta i Jakarta, och visst fanns det
sådana. Hon köpte 24 meter siden. Dettog sin tid, först skulle det letas
upp rätt tyg i det som för oss ser ut som totalt kaos, det ligger
småbitar i tre till fyra lager, huller om buller. Sedan skulle det
prutas och prutas och prutas. Till sits visade vi att det inte fanns mer
pengar i plånboken(Resten hade vi stoppat i fickan i smyg.), då gick det
att komma överens. |
 |
 |
|
Sista stoppet före hotellet blev posten. Centralposten i
Saigon (Vi tycker inte Ho Chi Minh City passar) är en fantastiks
byggnad från Franskatiden. I stort sett är inget ändrat sedan 1954 när
de lämnade. Frimärkena fäster man med grötklister ur den stora
gemensamma skålen. |
Nattliv
|
 |
 |
| Vår guide tipsade
om bra platser för mat och underhållning på kvällen. Restaurangen han
föreslog gillade vi inte alls, lite längre ner på samma gata såg vi
något som glittrade. Det var en tysk ierstube, så första Vietnamesiska
middagen blev fläk och svart öl. Sedan hamande vi på den bar han
föreslog, mycket duktiga spanska sångare underhöll. |
Vi väntade ganska
länge innan musiken började, sedan höll de på en bra stund. Under tiden
hann vi få in några stycken drinkar, nästan så man kunde bli i hatten! |
Mekongdeltat
|
 |
 |
| Dag
två var det utflykt i Mekongdeltat. Här odlar man den mesta frukten i
landet, och vi såg båtar som hade hela berg av frukt och grönt ombord.
De kom med småbåtar uppifrån floden och samlades sedan upp på lite
större båtar som tog produkterna vidare till olika marknader och
auktioner. |
 |
 |
|
I deltat ligger mängder med små öar, mellan och genom
dem går det kanaler. Fram till för några år sedan var kanalbåt det enda
sättet att färdas här, och fortfarande tar barnen båt-bussen hem från
skolan. |
Vi hade en egen båt som sakta gled fram, vi satt på däck
och tittade på allt vi for förbi. Att vi satt ute i solen förvånade som
vanligt alla, det är nog bara svenskar som har den vanan när det är 34
grader varmt. |
 |
 |
| Vid lunchdags
gick vi iland på en lite större ö, och efter att ha sett på en
sommarvilla från franska tiden så tog vi en promenad till restaurangen.
Guiden var inte kort för att vara Vietnames, faktiskt är de väldigt små,
mindre än i alla andra länder här omkring. |
Första rätten var
elefantörons-fisk, direkt ur deltat. Fiffigt serverad mellan små pinnar,
tänk om vi hade gjort så med våra rödspättor. så lätt det hade varit att
komma åt all mat. |
|
Turen gick vidare, på slutet kom vi ut i den riktiga flodfåran. Rakt
framfår oss fanns en BRO! Den måste vi bara gå eller springa över. Både
guiden och chauffören var eniga om att det var omöjligt, dessutom varde
nog rädda att vi skulle få värmeslag (eller kanske troddede att vi redan
var drabbade?). De lät så säkra på sin sak att vi gav upp planen, men
just när vi kommit över bron så dök det upp en avfart. Visserligen
avspäärad med en kedja, men den kom det en liten gubbe och tog bort mot
en liten belöning. Sedan blev det brolopp, extra långt eftersom vi först
måste tillbaka till andra sidan!
|
Visst är den lik Öresundsbron?
|
|
Reunification Palace
Detta är palatset för Sydvietnamns forna presidenter. Det står kvar
som det gjorde den dagen landet besegrats av Nordvietnam och kriget var
slut och presidenten vandrade ut genom dörren, 30 april 1975, 30 år
sedan i år! Efter att det gamla palatset bombats i ett armeuppror
byggdes det ett helt nytt på samma plats under 60-talet i en oerhört
modern stil och det har blivit vida berömt för sin arkitektoriska
skönhet. Det kan man förstå när man vandrar runt och blir imponerad,
mest av designen men man känner verkligen att historiens vingslag sitter
i väggarna. Idag används vissa av möteslokalerna fortfarande till
viktiga stadsbesök och kongresser. |
 |
 |
| Vad
sägs om presidentens officiella mottagningsrum resp familjens privata
baravdelning? |
 |
 |
| Mest
intressantast var nog ändå källargångarna med sina
telekommunikations-centraler, underrättelserum och presidentens
bombsäkra arbetssovrum med sin speciellt detaljerade och informativa
kartvägg! |
|
Stadsbilder
|
 |
Gatubilden är småskaligt
charmerande och husen är oftast bara 2-vånings och gatorna, oavsett om
de är breda boulevarder eller smala gränder är grönaskande av
träd. Många av husen är flagnade franska kolonialvillor och
elledningarna hänger i tjocka klasar längs och tvärsöver gatorna.
Mest fascinerande är dock trafikmyllret som är så
annorlunda mot vår egen vardags. Det består mest av
scootrar och vespor och cyklar. Damerna susar fram i sina vackra
vietnamesiska nationaldräkten, som fladdra veckert i fartvinden. De
flesta har hatt och så har de förstås munskydd och handskar, som skydd
mot avgaser och sol. Munskydden finns i många matchande färger och
mönster! De är helt enkelt ett mode! Hjälmar anses skymma sikten och
behövs inte i stadstrafiken, bara på landet! |
 |
 |
 |
Parkeringsbehoven blir
därefter och all plats måste tas i anspråk. Här trängs en rad
motorcyklar i ett rum med ett altare och dess offergåvor.
Trafiken till trots är staden promenadvänlig med mycket trottoarer.
Men bara så länge man håller sig på dessa. Att ta sig över gatan är en
konst. Ingen stannar, man letar inte efter luckor utan går sakta över
och bara låter trafiken välja bana kring ens kropp. Hu! Viktigaste
regeln är att inte springa. Tur att Paul hade tränat här förut och kunde
vara ledare.
|
Tunnlarna
|
 |
 |
 |
Ett besök i de
berömda krigstunnlarna är ett måste. Efter två timmars intressant
bilresa är vi framme. Först är det videofilm och politisk propaganda och
en modell av hur de 20 mil långa tunnelsystemet är uppbyggt i olika
nivåer och det liv som fördes därnere. Sen går vi en vandring,
tack och lov mest ovanjords och får se fällor, tunnlar, arbetsrum,
verkstäder, kök och Paul t o m provar på att skjuta med en Kalashnikov.
Mona höll för öronen och blundade och rös vid blotta tanken på allt som
försigått här under kriget.
Sen blir vi serverade te och cassava - äkta Vietcong-mat.Vår guide i
Saigon, Yi, håller sällskap och berättar lite om sig själv. |
|
 |
 |
|
Sista kvällen frossar vi äkta vietnamesiskt på restaurang Indochin. Till
traditionell musik framförd av duktiga musiker i vackra nationaldräkter
njuter vi av "The set Menue" på 8 rätter, bl a Lotuskokt ris och
Grönsakssoppa på kokosmjölk serverade direkt ur skalen. Aldrig i något
annat land har vi serverats så vackert dekorerade maträtter som i
Vietnam. Oslagbart!
Efter 3 intressanta dagar i Saigon med omnejd
går resan vidare till Hanoi, 200 mil norrut. |
|
