Lite mer om Aboriginernas ställning idag

Det har tagit sin tid och det är oerhört långt kvar, men sakta och säkert så får Aboriginerna allt mer att säga till om i samhället. Det dröjde dock ända fram till 1967 innan Aboriginerna efter en folkomröstning fick medborgliga rättigheter och rösträtt. 1976 började de första landområdena lämnas tillbaka till Aboriginer. 1984 lämnades Uluru över till urbefolkningen.

1992 vann en Aborigin mot staten i Queensland rätten till en del av marken på en ö i Torres sund. Australien tvingas i och med denna dom att för första gången officiellt att erkänna att landet var bebott innan de brittiska invandrarna kom. 1993 stiftas lagen Native title act, vilken gjorde det möjligt för Aboriginer att ansöka om rätten till landområden som man historiskt har anknytning till. 1999 genomfördes en folkomröstning i Australien där befolkningen röstar mot ett tillägg som skulle erkänna Aboriginernas nära förhållande till marken. Samma år fastslår FN att 1998 års mark lag är rasdiskriminerande. I drygt 30 år har Aboriginernas tältambassad funnits som ett monument och påminnelse i Canberra.

Man brukar säga att Aboriginerna lever i ett U-land i ett I-land. Den genomsnittliga livslängden för Aboriginer är 56 år jämfört med 78 för vita. Arbetslösheten är ca 25 % jämfört med 9 % hos de vita. Medelinkomst per vecka är 921 kronor jämfört med 1552 kronor för vita. 20 % av dem som dör i polisens förvar är Aboriginer. Kampen för överlevnad går vidare, och trots allt som Aboriginerna utsatts för så ser de med en fot i den moderna världen och en i den gamla ut att lyckas.

Efter det att rapporten Bringing them home kom ut så har många, både vita och Aboriginer kämpat för att den Australiska regeringen som ett steg i en ömsesidig försoning ska be om ursäkt för vad man gjort mot Aboriginerna. Man har som ett av de främsta målen velat att premiärministern, som representant för regeringen ska uttala orden I’m sorry. John Howard har dock konsekvent vägrat att göra detta med motivering att, jag kan inte stå till svars för vad andra har gjort, något han i och för sig har rätt i, men det symboliska värdet i att regeringen skulle uttala de två orden skulle betyda så mycket för försoningsarbetet att man borde släppa på prestigen och be om ursäkt, det hade kostat så lite.

I Samband med överlämnandet av ett försoningsdokument så vandrade drygt 200,000 människor i en försoningsmarsch över Sydney Harbour Bridge. På den klarblå himlen kunde man läsa I’m sorry, ditskrivet av en pilot.

Vid de av alla kritiker så hyllade OS tävlingarna i Sydney år 2000 så fick Aboriginerna en fantastiskt fin uppmärksamhet. Den Aboriginska löparinnan Cathy Freeman fick äran att tända OS elden. När hon sedan inför ca 110,000 människor och ofantligt många fler tv tittare vann guld på 400 meter så svallade känslorna, glädjetårar rann inte bara på författaren utan hela Australien bubblade i ett rus av glädje och det var svårt att inte bli rörd. Det förekom även flera Aboriginska inslag i både öppnings och avslutningsceremonin av tävlingarna. Starkast i mina ögon var den Aboriginska gruppen Yothu Yindis framförande av sin stora hit låt Treaty. Det gamla rockbandet Midnight Oil gjorde ett spektakulärt och omskrivet framträdande när de iklädda svarta overaller, med den vita texten I’m sorry ditmålat på armar och ben framförde sin stora hit Beds are burning.

ÖKENKONST

Om man betraktar konsten i centrala Australien så finner man den teknik som vi idag kallar för dot painting. Ursprungligen skapades dessa konstverk direkt i sanden för att efter ceremonin suddas ut. Idag säljs samma konst som nu är målad på duk för dyra pengar på exklusiva gallerior runt om i världen. Prickmålningar består som namnet avslöjar av ett myller av små prickar som skapar olika mönster av kartor och berättelser sedda från luften. Tittar man noga på en målning så kan man exempelvis se prickar som skapar en cirkel, vilket symboliserar en lägerplats, utanför ringen ser man ibland ett eller flera U, detta är en människa sedda uppifrån luften, nedersta delen på U är ryggen och överdelen benen.

Så varje tavla har en egen historia att berätta med hjälp av dessa symboler.  En sån vill vi gärna ha! Jag har i alla fall köpt en tygväska med det typiska mönstret, kanske vi kan hitta en tavla så småningom.

Kvällens berättare står på en scen som byggts upp med öknen som bakgrund och hela tiden ser vi kängurus, wallabies och andra djur springa runt i buskarna i väntan på matrester från oss! Och stjärnorna lyser magiskt på himlen.

Vi serveras en himla god soppa, rökt lamm, ugnsbakad fisk, biff och olika sallader och potatisrätter. Kanongott med gott vin till. Sen börjar uppträdet och ett gäng dansare och spelare tar plats på scen och tänder en lägereld, som vi sitter nära. Männen i publiken får upp och försöka spela på en aboriginsk Didjeridu, ett slags horninstrument, och Paul är jätteduktig på att genom att spela med sina läppar och få ljud i instrumentet. Sen får vi damer lära oss dansa som strutsar och vi har en riktigt härlig ökenkväll tillsammans som avslutas med kaffe och dessert. Jag kan kanske tycka att showen känns lite ”utklädd”, men som Paul sa att de är ju vi svenskar i folkdräkter också. Hm....

Didjeridu

En didjeridu är traditionellt tillverkad av en eukalyptus stam som blivit urholkad av termiter. Aboriginerna tillverkade förr i tiden även instrument av bambu, ett trädslag som var mer lättarbetat än eukalyptus. Att det blev betydligt enklare för Aboriginerna att bearbeta eukalyptusträden, efter det att de fått yxor tillverkade av stål från de indonesiska sjömännen Makassarerna råder det inget tvivel om.

Att tillverka en didjeridu nuförtiden inleds vanligtvis med att man ger sig iväg ut i bushen i en 4hjuls driven Toyota, detta på grund av att de flesta träden som lämpar sig som instrument i närheten av byn redan är nedhuggna. Aboriginerna känner väl till sitt land och vet i vilka områden de ska leta. Efter att ha sett ut ett lämpligt träd så skalar man oftast bort lite bark, därefter knackar man med fingret på trädet för att höra hur stor ihålighet det har, och om det är någon ide att hugga ner det. De som är erfarna hör direkt hur stort hålet är bara genom att knacka på trädet.

Efter det att man samlat på sig ett antal stockar så inleds arbetet med att tillverka instrumentet. Först skalar man bort barken, därefter brukar väggarna tunnas ut för att få ett starkare och klarare ljud. Nuförtiden används järnspett vars ena ände plattats till så att det liknar ett stämjärn för att holka ur insidan. Utsidan behandlas vanligtvis med slipmaskin. Innan man åker tillbaka till byn så brukar man leta reda på ett binäste för att få vax till munstyckena, samt för att täta eventuella sprickor som kan uppstå i instrumentet. De vilda bina saknar gadd, så det är ingen risk att man blir stucken när man hugger sig in i boet. Bivaxet kallas lokalt för "Sugarbag" och är i färgen betydligt mörkare än det vi har i Europa.