Outback 1

Öknen nästa!

I staden Port Augusta gäller det att tanka och äta vars en landgång på Subway. Sen väntar mer öken, den mer riktiga. Landskapet är otroligt vackert och vidsträckt men det är svårt att veta hur långt bort horrisonten är.

Vi har fått många varningar och råd av Austarliensiska bekanta:

	Roadtrains – de stora lastbilsekipagen – är jättefarliga och kan inte stanna,
	australienarna kör som idioter,
	det är dessutom helg och då dricker de extra mycket och kör,
	det finns nästan inga bensinstationer så tanka på alla du ser,
	ta med två extra däck för det är vanligt med punkteringar och det finns ingen hjälp,
	ha alltid minst 10 liter vatten i bilen i reserv
	det finns massor av farliga spindlar och ormar och krokodiler

Vi lyssnar, värderar och hoppas att vårt sunda förnuft och vår Offroad-vana ska överbrygga de värsta farorna.

Vägarna är raka och vi möter i snitt en bil per mil enl vår bokföring. Den raka vägsträckan framför oss ifrån vi ser en ny bils lyktor tills vi möts är ända upp till 5 km!

Det går fort på den förhållandevis smala vägen, 120 km från båda håll!

En och annan gång möter vi Roadtrains, ekipage för varutransporter genom öknen, det är lastbilar med 3-4 vagnar som totalt kan vara upp till 53 m långa. Det har varnats mycket för dem och det gäller att ta ett extra tag i ratten när de närmar sig. Det visar sig dock att eftersom det är påskhelg så blir de ganska sällsynta för oss.

Ännu en vacker saltsjö!

Ett annat train - Transcontinental som slingrar sig som en orm fram genom öknen!

Womera

Efter 62 mil i bilen är vi framme vid målet för dagen, i Woomera. Det är en gammal raketbas med 1000 invånare. Vi har aldrig sett något liknande! Ett samhälle mitt ute i öknen som är extremt välskött och välordnat. Det ligger ganska högt och runt hela byn ser man bara öde öken. Det finns allt som behövs för att ett samhälle ska fungera, men man kan bara bo där så länge som man arbetar i statens tjänst. Bilder i receptionen tyder på livlig föreningsverksamhet av alla de slag och intresseinriktningar.

Vi letar upp Eldo Hotell som egentligen är en mäss. Vi får ett rum i en av längorna, det är ganska litet men fräscht med 60-talet bevarat i renoveringen.

De övriga gästerna består av militärer i tjänst eller på kurs.

Middagen serveras i mässen, som är i stylad 60-talsdesign och vi tar en drink i den välfyllda baren medan vi begrundar den gourmet-liknande menyn. Vi äter kängurukött, emu-korv, kamelkorv och friterade tigerräkor!

Sen tar vi en promenad genom den tysta ödsliga sta´n fortfarande förundrade över att det finns sådana här ställe.Paul beundrar deras minnen och monument från raketuppskjutningar! Allt är minutiöst välskött på militäriskt vis!

Folk bor i små, låga villor med statens militärfärgade plåtstaket runt. Deras altaner är täckta med gröna flugnät, det går knapapst att vara ute här för alla små flugor!

På en del av våra stopp ser vi väldigt fina gamla Rolls Roys och Bentleys. Vi får senare veta att deras veteranförening har jubileumsår och man kör nu tvärs genom öken för att träffas i Darwin i norr.

Väderstationen

Enligt Lonly Planet ska det finnas en väderstation utanför Womera och vi får veta att varje morgon 08.47 släpper man upp en väderballong. Vi bestämmer oss för att åka dit och titta. Paul traskar förbi alla förbudsskyltar och inhägnader för att se om det är tomt eller bemannat. Vi är välkomna!

Prick 08.45 öppnar sig de mekaniska portarna till ballongsläppet och vi ser en vit ballong med ett långt snöre med en indikator, (som f ö kommer från Finland!) lyfta iväg med vindriktningen. Meterologen har ett tvåårskontrakt här, sen flyttar han vidare till en annan station i Australien.

Han berättar glatt och villigt för oss om sitt jobb och vi får följa med honom runt till alla instument som ska läsas av för att senare läggas in på data. Det är allt fårn lufttemperatur, fuktighet men även temperatur nere i marken samt avdunstning.

Golf

Sen kör vi till Womeras golfanläggning, en 9-hålsbana på grus utan ett grässtrå, med ett riktigt risigt klubbhus och med all rätt så kostar det bara 1 dollar att spela här. Vi ser en entusiast gå runt där ute.Man försöker verkligen erbjuda befolkningen här ett så vanligt liv som möjligt!

Lite sorgligt är det men till slut måste vi dra vidare, först tittar vi dock in på Posten och surfar på deras internetanläggning, skickar påskhälsningar hem till de som vi har adresserna till i huvudet, vi har glömt adressboken!

Idag har vi en sträcka av 39 mil framför oss och det är verkligen bara rakt fram. Det finns två byar på vägen och vi stannar på ett av dem och tar en kopp fika resp lite lätt lunch.

Vilken samling det blir på dessa ställen. Antingen är det Rolls-Royce-förarna, eller så är det ett Harleygäng eller ortens original och på något ställe har en Greyhound-buss med backpackers stannat till.

Framåt eftermiddagen börjar vi se ett och annat gruvfält och lite jordhögar samt en och annan saltsjö, men för övrigt är det tomt och öde. Men vi käkar godis, chips och vindruvor och dricker och pratar och tänker och njuter av den skiftande naturen. Det är låg vegetation, det är lite högre vegetation och ibland nästan träd och hela tiden skiftar färgerna i hela den brun, grå och gröna färgskalan. Otroligt vackert.

Coober Pedy.....

........ betyder”vit mans håla i marken” och består bara av gruvor för opalsökning. Inget annat. En pojke hittade i början av 1900-talet en stor opal här och sen har folk vallfärdat hit för att söka lyckan. De flesta har förstås inte hittat den och vi är förundrade över att alla gräver just här och inte i övriga öknen. Här är det viktigt att man inte ger sig ut på fälten för det finns massor av övergivna gruvhål att falla ner i! Man bara mutar in en ruta och börjar gräva och känner man att det nog finns opal så registerar man sig hos myndigheterna för en viss summa per år. Men det finns ju också många övergivna hål.

Ytterligare ett unikt ställe! Om Woomera var ytterst välskött så var då detta ytterst nergånget. Och om det var lugnt och tryggt i Woomera så känner man tydligt att detta stället är fyllt med tjuv och rackarspel.

Man ser inga hus i byn bara grävmaskiner och jordhögar!.

Vi gör ett besök i Tom´s gruva. Guiden och hennes man ”äger” den här gruvan och visar runt i alla schakten hur man gräver sig fram.och hur man hittar opalerna och kan skilja dem från all annan sten och grus. Det är spännande att se och förundrat lyssnar vi på hennes recept på sprängmedel som används i arbetet. Gruvan är stor med mycket gångar och i en hörna snubblar vi över hennes sons leksaksbilar, han leker alltså här när föräldrarna arbetar.

Kvinnan/ägaren som guidade oss i sin gruva hade många otroliga historier att berätta. Stället har rykte om sig att vara en hård plats att leva på med slagsmål, skjutvapen och tjuveri som vardagsmat

Med hjälp av ultraljus är det lättare att hitta Opalskikten.

Allt runt oss ser ut som ett månlandskap och många rymdfilmer spelas också in här. Så här och där står skrot från dessa filmer kvar. Utöver kampen om att hitta ett gruvhål med opaler finns kampen med urbefolkningen som tycker sig äga allt sedan historiens begynnelse.

Aboriginerna dräller utslagna runt på gatorna och man ser inga hus för alla invånarna bor i grottor. Då får man en jämn temperatur på 24 grader dygnet runt, året runt!

Vi ska också bo på ett grotthotell och checkar nyfikna in på Desert Cave Hotel. Vi hade nog förväntat oss att man skulle gå ner i underjorden men rummet är mer urgrävt ur ett berg och det är riktigt fint och spännande med hög standard. Här får vi också den godaste middagen på hela resan!

Eftersom vi inte hittat mer än några flisor av opal i gruvan så köper vi en fin opalring åt mig som minne och inser att det bara är att återvända hem och fortsätta jobba ihop sin inkomst! Efter allt vi läst och allt vi sett så börjar vi i alla fall få en uppfattning om denna besynnerliga bransch.

Nästa dag har vi över 70 mil framför oss!

Men vi håller oss en stund i trakten av Coober Pedy, dels tittar vi på Dog Fence, hundstaket som går tvärs över hela landet, 560 mil!! Det används än idag för att hålla de vilda Dingo-hundarna borta från den viktiga fårbesättningen.

Intill informationstavlan om staketet hittar vi ett pälsklätt ben av en känguru. Hu! De finns alltså i trakten.

Sen kör vi vidare på de små grusvägarna några mil till Breakaways, som är ett stort klippområde med fantasi-eggande formationer av sandsten i otroliga färger, man kan verkligen förstå att det kallas för The Painted Desert.

Stället är känt för ha perfekta miljöer för filminspelningar. Mad Max III och Piscilla är inspelade här så de får vi kanske köpa nu!