SAGOPALMEN

följ länken!

MATT-TVÄTT!

När Viking anlände till Jakarta fann han snart sin favoritplats – på den ljusaste mattan vi äger! Där samlar han alla skatter för att lägga sig ner och undersöka fynden noga. O-m han har riktig tur upptäcker vi inte honom utan han kan gotta sig riktigt länge åt ett köttben, en vältuggad kokosnöt  eller en härlig palmkvist från trädgårdens röda och leriga sand.

Men många gånger ligger han bara och rullar runt en stund och pratar för sig själv. Om det är något bra på storbilds-TV:n som han vill följa riktigt noga och nära ligger han också här. Det ska då helst vara Discovery Nature eller om vi ser på någon hund-uppfostrings-video förstås, annars kan det kvitta. Och allra bäst känns mattorna om altandörrarna är öppna när han kommer upp från poolen. I stark konkurrens av husses och mattes sängöverkast som också är ett skönt torkverktyg. Men i ösregnets lervälling går han aldrig ut självmant så det är ingen större fara trots regnperiod.

Jag har ofta skänkt en tacksamhetens tanke åt att vi inte har fallit för alla vackra orientaliska mattor som olika försäljare kommit hem och velat sälja på oss. Vi höll oss till mer modern stil och enklare mattor ifall ifall den kommande lilla valpen kanske skulle råka kissa på den någon gång eller så! Och han skulle ju naturligtvis inte själv få välja sina favoritplatser tyckte vi. Vi vann kampen om soffan och han om mattan! 

Efter ett antal månader var det i veckan dags för tvätt av ljusa mattan. Taty och jag har skurat och skummat ibland och fått bort de flesta färska fläckar efter Viking. Men det är egentligen det lilla problemet! Det som är största upphovet till tvättbehov är faktiskt alla bilavgaser som finns i luften och som suger sig in under dörr- och fönsterpartier. Och som lägger sig som ett svart stofft över alla golvytor. Som tur är är alla golv av skinande marmor och lättskötta. Men de kräver torkning varje dag!!! 

Därför såg denna ljusa matta bedrövlig ut vid det här laget. Sagt och gjort! Jag började jaga matt-tvättar. Det kan ju inte vara så dyrt här i landet. En tvättning av min 3,5 m långa vita vackra linneduk kostade 16 kronor inkl en fantastisk mangling. Men den vanliga tvättinrättningen tog inte  emot mattor. En mattbutik ville att jag skulle komma med mattan till dem så skulle de fixa till den. Well.....

Paul förslog en titt på små-annonserna i Jakarta Post och där fick jag napp redan efter några dagar på en firma som tvättade allt i möbel- och mattväg. Jag ringde upp numret och på blandad engelska och Indonesiska fick jag veta att det var en dry clean-firma som inte kom hem och hämtade mattan utan istället gjorde den ren på plats. OK vad kostar det? 50 kr per ”piece” – del.

 De kom redan dagen efter. På morgonen. Och de var verkligen DE! 6 personer tågade först in på rad bärande på en massa utrustning, men backade snabbt tillbaka hela ledet igen ut genom dörren  - då upptäckte jag att Viking stod bakom mig. OK! Jag fick stänga in honom i sitt rum och då vågade de sig in igen. Hela ledet smög fram tills de kom förbi hans dörr, då sprang de snabbt förbi och nästan kolliderade med varandra. 

Sen började vi att dividera. De ville ge sig på soffan! Men jag ville ju bara ha mattan rengjord. De tyckte dock att soffan skulle behöva en rengöring – mattan var de ganska ointresserade av. Men jag stod förstås på mig. Mattan eller inget! OK, men mattan kostar inte 50 kr per del, den kostar 300 kr! Efter mycket snack och irritation ringde jag upp deras chef och så slutade förhandlingen på 150 kr. Dags att sätta igång alltså. Vårt tjänstefolk Sudarso och Taty hade kommit in och tittade storögt på hela föreställningen. Jag bad dem vara kvar och hålla ögonen på alla människor, så nu var vi 9 personer i rummet! Jag hämtade Viking också och band upp honom i bortre ändan av rummet. 

Både mattan och golvet runt omkring den badade snart i skumtvättmedel och en av maskinerna sattes i gång. Någon körde maskinen, en annan sög upp skummet med en annan maskin, en gick och sprayade vatten på mattan och och några låg med borste och borstade upp raggen åt samma håll. Kvinnan i sällskapet höll på att skriva en faktura/kvitto och ytterligare en annan tittade på, boss eller chaufför?

Jag bara stod och gapade och räknade alla smutsiga fötter som trampade runt på mattan under rengöringen!

 Frestelsen blev för stor och jag kunde bara inte låta bli att smyga upp på övervåningen och ta ett foto! Just då var en person ute och bytte vatten i en av spannarna!

Efter 20 minuter var de ute ur huset igen, småspringande förbi Viking med maskiner, flaskor och dunkar och borstar och trasor  Ja, de hade kanske trott att det var ett stort jobb som väntade, att hela huset skulle städas, vad vet jag. Taty och Sudarso stod och viskade och sedan sa de att om jag bara köpte lite medel så skulle de skrubba mattan nästa gång det behövs. Gratis! Och så fick vi ett jätteskrattanfall allihopa! 

Det största jobbet för oss nu blir väl att hålla Viking ifrån mattan ett tag. I alla fall tills den torkat från alla kemikalier. 

Men detta är en väldigt typisk händelse i vår vardag här i Jakarta. Alla lokala företag har massvis av anställda, som utför sina sysslor var och en på sitt lilla vis. Alltid med ett leende. Ibland är det lite frustrerande men allra oftast så är det helt underbart och fantastiskt att få möta denna kulturskillnad, som inte alltid är till västerlandets fördel!

FUN RUN

När Brolopp nr 2 närmade sig i Sverige började det spritta i benen på oss och vi fick syn på en affisch på vår Sportclub att man skulle arrangera ett lopp just den söndagen. Sagt och gjort – vi anmälde oss.

 Fun Run, hette det. Det kostade 30 kr i anmälningsavgift och då ingick buss, T-shirt och mat.

Så vi var uppe kl 06.00 - en söndag, stööön. Bussen var ”obligatorisk” och ställde kosan söderöver några mil till ett anlagt nytt villaområde i en f ö ganska otillgänglig natur. Så jag välkomnade de vindlande nyasfalterade slingorna.

Indoneserna äter ofta så redan i bussen fick vi fralla och dricka och T-shirt.

Väl framme möttes vi av stora vita festtält och mycket folk, mest familjer och stilarna var av alla sorter. Men västerlänningarna var räknade på ena handens fingrar. Loppet var 4 km på asfalt i bergen. Och efter en uppvärmning typ Friskis & Svettis satte vi igång. Paul försvann som vanligt ganska snabbt iväg. I början höll jag sällskap med den danska ambassadörsfrun och vi tänkte på Broloppet båda två i den första uppförsbacken. Men ganska snart kom vi i otakt och jag drog ifrån så sakteliga. Då dök det upp en kontroll! Man verkar känna sina Pappenheimare här i landet, det kan vara fusk inblandad i det mesta. Därför hade man ordnat med så att alla fick ett gummiband med olika färger om handleden vid varje km, så att man inte tagit en genväg!!!

 Jag sprang på 28 min, vilket jag var nöjd med, otränad som jag är vid det här laget och med tanke på alla backarna. Paul tog jättestolt emot mig vid mållinjen och räknade snabbt ut att jag vunnit min klass och skulle få en TV i första pris + en supermedalj. Medaljerna var enorma i storlek och vackert blanka.

 Men först så serverades det mat i olika (mest stekta förstås) former i avvaktan på att alla skulle komma i mål, vilket verkligen tog sin tid. Därefter leddes stretching i ca 30 minuter på asiatiskt vis, typ Chi Gong. Vi försökte hänga med de smidiga små och nätta asiaternas rörelser. Sen började dansen – med ledare från scenen och därpå ballongtävlingsdans för både vuxna och barn. Det var bara vi som låg stilla i gräset och njöt av solen medan vi tittade på alla minglande och ständigt ätande människor.  Så blev det något som vi från vårt viloläge gissade vara "sätt svansen på grisen". Alla gapskrattade hela tiden, så jag var tvungen att kolla närmare. Det visade sig vara ingen mindre än Britney Spears som fanns på en stor bild. Förutom bindel för ögonen målades läpparna röda på de tävlande och så skulle de lyckas kyssa henne på munnen och inte på övriga lockande delar!!!

Sen blev det mera mat  - i stora lunchkartonger. Först därefter kom äntligen prisutdelningen! Men! De som fick pris var de som hade kommit närmast den satta idealmålbilden på 45 minuter!! Den var tydligen annonserad före loppet, alltså kunde alla rikta in sig på 45 minuter! Som vanligt hade jag alltså för bråttom! Så det blev inget pris! Fun Run!

 Innan vi var tillbaka i sta´n med bussen igen så var klockan 13.00. Men då hade vi ju både motionerat och ätit så det räckte för hela dagen och kunde ligga vid poolen hela eftermiddagen med gott samvete.

 I morgon ska vi köpa en ny TV till gästrummet!

DENGUEE – FEBER

Inför resan till Indonesien genomgick vi förstås ett digert vaccinationsprogram. Vi sprutades mot allt tänkbart utom Denguee-feber. Detta virus finns inget som biter på, det är en mygga som sprider smittan och denna mygga är bara aktiv under dagtid. Myggan finns i Jakarta, så det bestämda rådet vi fick på Oasen i Lund var att alltid smörja oss med myggolja. Det blev ett stort lager i packningen.

Väl på plats hade vi ett möte med Dr Eric, den kanadensiske föreståndaren för Global Assistence, som vi har ett omfattande sjukvårdsavtal med. Han visade oss runt på den fina anläggningen och när vi diskuterade olika tropiska sjukdomar, så rådde han oss absolut att ha långärmat och långbent om vi blev bjudna på något garden-party! Själv bodde han i en lägenhet på 21 våningen och arbetade det mesta av dygnet, så han hade aldrig själv sett Denguee-myggan.

En månad senare träffades vi igen på hans mottagning och han hälsade på mig med glimten i ögat och beklagade mitt rekord, att bara ha varit i Jakarta några månader och så drabbas av Denguee av allt!!

Paul och jag hade förmodligen blivit smittade samtidigt, vid en promenad utan myggolja på golfbanan. Inför hans långflygning till Brasilien tyckte vi att det behövdes en rask motion timmarna innan. Vi gick i shorts och linne och hade glömt smörja oss. Vi måste ha gått in i en hels svärm myggor! Det var verkligen otur för sjukdomen är ganska ovanlig och inga andra i den nordiska "församlingen" här har haft sjukdomen trots flera års boende här. Ingen hade heller hört talas om att två i samma familj fått det!

De första dagarna låg jag ordentligt nerbäddad hemma i sängen. Febern ville inte ge med sig, och jag kollade den ofta. En gång skulle jag vara rationell och göra det i bad rummet. Det slutade med att termometern hoppade ur munnen av sig själv!

Efter en veckas daglig provtagning var mina blodvärden så låga att Dr Eric ville att jag skulle tas in på sjukhus för observation. Paul var på bättringsvägen och befann sig på jobbet några timmar, när en av Dr Erics indonesiska läkare spände ögonen i mig och sa att detta inte var att leka med. Hans bror hade haft denna sjukdom och han var mycket större än honom själv (som Paul och jag jämförde med en gorilla) och han hade minsann inte orkat gå över golvet i sitt sovrum. Så han kunde inte fatta hur jag kunde stå upp. Jag sa att jag inte hade någon chaufför utan kunde vänta tills Paul kom från jobbet eller ta en taxi till sjukhuset. Han bara stönade och beställde en ambulans. Så där låg jag i en ambulans och skvalpade runt i svängarna med palmerna susande förbi utanför. Läkaren hade skickat med en sköterska, som satt bredvid och frågade ut mig om min familj etc. på indonesiska. Det är alltid det stående samtalsämnet här. De kan ju inte prata om vädret precis!

På sjukhuset var jag väntad och efter en halvtimme hade de mitt rum i ordning. Jag bodde som på ett hotellrum, det var klassat VIP B, med TV och tidningar och en soffgrupp på rummet, en ala-cart-meny att beställa all mat ifrån och room-service dygnet runt. Och så fullt med små söta sköterskor i vita frasiga kläder, små vita fotriktiga skor och små vita hättor på nacken. För att jag skulle känna mig riktigt välkommen fick jag till och med en liten bukett med blommor från sjukhusledningen!

Det var bara vila som gällde och vätskedropp, mer finns det inte att göra. Om proverna sjönk mot 50 skulle jag få nya blodplättar, men då skulle jag flygas till Singapore, för det kan man INTE lita på här, med all gulsot som finns.

Men efter några dagars dropp, ständiga prover, vitaminer och rikligt med mat vände värdena till slut. Både från Nordic Women Club och från ambassaden kom man sättande och klämde i mig sportdrycker, frukter och jag vet inte allt som de hade hört skulle hjälpa till. Paul, stackaren, försökte jobba halva dagarna och sen kom han och vilade sig tillsammans med mig på eftermiddagarna. Det tyckte personalen var bra och undrade varför min man inte var mera hos mig när jag var sjuk!!!!!! Men sen höll jag på att inte komma ut från sjukhuset, för jag var ju en bra inkomstkälla. Och det blev en kamp mellan sjukhusläkaren och Dr Eric, om vem som ägde patienten, så till slut pratade de bara med varandra genom Paul. Över huvudet på mig - jag räknades på något sätt inte! När jag sa att jag ville hem, så hade plötsligt proverna blivit sämre! Men de ville inte berätta hur värdena var! Så en morgon packade jag väskan tidigt och ställde den innanför dörren så att alla snubblade på den och sa till dem att idag SKAAA jag hem. Vi får se, kanske i eftermiddag blev svaret. Jag skulle kunna ta hela droppställningen och dänga i skallen på dem så ursinnig jag var. Till slut kom doktorn och då sa jag att jag ska ut NUUU - min man kommer om en halvtimme och hämtar mig! Då blev det fart, men de plockade inte av droppen förrän Paul hade betalt räkningen i kassan.

Naturligtvis tar det tid att hämta sig från en så´n pärs, det kan sitta i länge och vi har varit mycket trötta emellanåt, men nu är vi på benen ordentligt igen. Det dumma är att man inte blir immun, det finns 4 varianter av viruset. Men vi hoppas det räcker med att vi båda fick det samtidigt, sannolikheten att vi dessutom skulle drabbas ytterligare en gång är minimal.

Jaja, nu har jag provat på detta också. Och ännu fler förutfattade meningar har fått sina törn. Även om jag givetvis har varit privilegierad, tack vare alla Tetra Paks heltäckande försäkringar för oss, så är sjukvården ganska imponerande på många sätt. Här är man kund - inte patient! På gott och ont!

FÅGLAR

När man ser alla vackra fågelburar i detta land vill man ha en fågel! Så det dröjde inte många veckor innan jag köpt en rund och vacker pinnbur och ett vackert fågelpar, ”Världens 5 färger”. Med det dröjde inte heller många veckor förrän buren av trä och bambu började visa spår av den fuktiga väderleken här, - den hängde ju ute dygnet runt på vår altan.

Hanen som aldrig riktigt accepterade ett liv i bur, lyckades därför hacka sönder en väderåtgången pinne i buren och rymde sin kos. Vi lockade och letade, men han rymde inte längre bort än till Bouganvillan på trädgårdsmuren-. Där satt han och locksjöng på honan. Men hon hittade inte den murkna burpinnen, utan fick vara kvar i sin ensamhet. Hon blev mer och mer sorgsen och hopkrupen och efter bara en dryg vecka fann jag henne död i buren. Det kändes verkligen ledsamt för det var ett trevligt sällskap och gav lite liv åt altanen, där vi vistas större delen av vår vakna tid. Buren åkte i soporna efter att jag fått muta sopkillarna med 20 kr. Trots att jag saknade kvittret till frukosten, så bestämde jag mig för att fågeltiden var över.

I alla fall för ett tag. För efterhand föll mina blickar allt oftare på en rymningssäker bur – jag upptäckte denna sort från bilrutan under alla trafikköer. Visserligen var de stora, fyrkantiga och av metall och inte så vackra, men med ett trevligt ”tippigt” litet tak. Då kan man ju ha lite större fåglar som kanske är lite tåligare!? Argumenten byggdes på och en dag var vi mogna för nya fågelköp. Den praktiska buren inhandlades och placerad vid blomsterkrukorna på altanen så blev den riktigt fin. Så återstod fågelköpet. De finns i kopiösa mängder på fågelmarknaden, Denna gång föll jag för ett blåsvart fågelpar, som skulle ha vacker klang i sig, enligt fågelhandlaren. Att höra vilken fågel som stod för vilket läte, var omöjligt i detta öronbedövande kvitter. Men med garantier om att få byta dem om de inte sjöng inom en vecka lät jag mig nöjas.

Efter en lång stunds prutande betalade jag ändå för mycket för dem, men fick i alla fall en klase bananer på köpet. Bananer, papaya och fågelfrö står på menyn, men fågelfröna rör de aldrig – varför det när det finns frukt? Jag fick dem i två bruna papperspåsar med lufthål och Budi körde raka vägen hem med oss.

De slogs från första stund jag släppte dem i buren. Jag försökte med allt, men det enda som höll dem lugna var när jag satt framför buren och spelade på min bambuflöjt. Då lade de huvudena på sned och lyssnade. Men där kunde jag ju inte sitta hela tiden. Först slogs de om pinnen, så då satte vi in en till, men de slogs ändå och inte heller tre hjälpte. Efter två dagar var de ganska tilltufsade och ingen av dem sjöng. Vi bestämde att åka tillbaka till fågelhandlaren på lördagen och täckte över buren med en stor duk och de somnade. Men på lördagsmorgonen fick vi en ordentlig chock – en katt hade varit framme på natten och lyckats slita åt sig en av dem. Den andra satt i chock med trasigt öga. Jag var förstås helt olycklig och visste inte vad jag skulle ta mig till.Hade den först blivit ihjälhackad av den andre? Hur hade annars katten kunnat få tag på den genom gallret? Vi kunde inte äta frukost i trädgården utan satt och tryckte ner den i köket. Vi åkte till fågelhandlaren och klagade. Där kom vi fram till att vi faktiskt hade fått två hannar, därav de vilda fighterna! Hon sålde på oss en hona, med samma garantier om sången plus om de slogs, då kunde vi få byta. Men det gick bra – det var lugnt i buren. Inte undra på så chockad som hannen fortfarande var.

Men nu gällde det att skydda dem från nattliga kattbesök. På kvällen flyttade vi buren tätt intill sovrumsfönstret, lät altanlampan vara tänd och lade fram batonger och vattenslang intill buren. Sovrumsdörren till altanen fick vara olåst – här skulle ingen komma undan! Vi sov oroligt hela natten, men kl 04 på morgonen vaknade Paul med ett ryck. Katten var där! Vi flög ut både två, katten skrek och sprang runt i trädgården några varv innan den hittade vägen upp till taket och friheten. Vi sprang runt i bara mässingen och sprutade vatten vilt, men kunde inte se något i mörkret. Men fåglarna sov. De satt på golvet i buren, tätt tryckta mot gallret – mycket lättfångade! Nu förstod vi hur det hade gått till natten innan. Det fick bli nya åtgärder!

På söndagsförmiddagen satte jag igång med att sy en bättre nattmössa till buren, kattsäker. Under tiden konstruerade Paul en kattfälla av trä, efter konstens alla regler. Han gillrade den med en liten färsk fisk i en osynlig fiskelina. På kvällen placerades fågelburen åter tätt intill sovrumsfönstret, kattfällan strax intill med den lockande fiskdoften och så vattenslang och batong. Dessutom hade Paul nu också dragit en lampsladd genom moskitnätet på fönstret, så att han från sängen snabbt kunde tända upp hela trädgården med ett enda knäpp.

Ny orolig natt, men Paul skulle resa till Singapore tidigt, så vi var uppe kl 04 och störde förmodligen kattens morgonvanor. Det blev inget napp varken då eller senare. Katten håller sig fortfarande borta. När Paul är bortrest flyttar jag för säkerhets skull in dem i sovrummet hos mig, annars får det räcka med deras nattmössa. Hannen har fortfarande ett fult öga och ett tag så fick jag mata honom med gaffel och ge vatten via en pipett och spela ofta för honom på bambuflöjten. Men nu äter han själv igen och även om han inte är så fin längre, så har han klarat sig igenom det hela. Och sjunger vackert gör de – så nu är ordningen återställd på Duta Permai 1 nr 17.

Gardinuppsättning!

 Igår sydde jag gardiner till sovrummet. De ser inte kloka ut.  

Bara att hitta tyg är ett företag i detta land som exporterar så mycket tyger. Problemet är att det finns inget IKEA här, där man kan hitta sakerna igen när de väl tillverkats. Jo – det finns massor av International Taylors, som har butikhyllorna proppfyllda med tyger och bara väntar på att bli sydda till vackra kreationer, men inga gardintyger i metervara! 

I möbelaffärerna finns gardintyg, men då ska tyget beställas efter pyttetygprover. Det ska bokas tid för mätning i hemmet, tyget ska beställas, modellen sys upp och så småningom blir det uppsättning. När jag kan göra det själv på några timmar! Om jag bara hittar tyget!   

Egentligen vill vi inte ha några gardiner! Alla rum i huset har redan tunna vita trådgardiner att dra för mot insyn om man vill. Men vi använder dem inte – vi vill ju njuta av grönskan där ute!

 Det är bara när Paul är bortrest, som jag vill kunna dra en gardin för det stora panoramafönstret i sovrummet. på nätterna. Och nu är han i Budapest en hel vecka, så jag vill ha gardinen fixad NU.

 I en liten taylorshop lyckades jag till slut hitta ett blått tyg i tunn bomull. Viktigt eftersom de skulle kunna gå att dra ihop åt sidan när de inte används. Det blev 18 meter tyg. Tråd fick jag köpa av skräddaren där i en stor spole! Men veckband visste ingen var fanns att köpa. Vad skulle jag göra utan min personal? Budi körde och Taty följde med och visade vägen till lokalbefolkningens eget marknadsområde. Och i en liten bod på tredje våningen, hittade vi en sybehörsaffär, med knapplådor längs alla väggarna, veckband, andra band m m, m m.

Här skulle jag kunnat gå länge, men alla bara drog i mig och ville visa sina varor i de olika stånden, så det går inte att titta i lung och ro. 

Och nu skulle jag ju hem och sy! Men först efter att Sudarso bytt elkontakten på ”Huskvarnar´n”. Här finns bara jordade vägguttag!  Eftersom jag skulle ha ett enda stort stycke, så fick jag sy ihop alla längderna. Sagt och gjort! Taty och Sudarso stod och höll i alla hörn efterhand som jag rallade på. De plockade noga bort alla trådar osv. Och hojtade när jag kom utanför kanterna! Hur många gardinlängder har jag inte sytt i mitt liv innan jag bestämde mig för att inte ha så mycket gardiner!  

Jag hade i alla fall gjort bättre nytta igår med att försörjt en caddy på golfbanan och hållt mig ifrån detta!

Taty har försökt att stryka dem släta, men det är stört omöjligt med ett 15 kvdratmeter tygstycke på en vanlig strykbräda. ”De får hänga sig släta” försökte jag förklara på någonting mitt emellan indonesiska, engelska och kroppsspråk. Nu sätter vi upp dem! Och efter en lång stunds pillande med alla öglor, balanserandes på tå på en trappstege  -takhöjden är 3 meter och jag är ju längst av oss tre - försöker jag provdra i linorna och upptäcker att den befintliga anordningen går från två håll och möts på mitten! Go´natt!!!!

Och så har de så små, jobbiga fingerkrokar här, som hoppar av hela tiden, varför allt hänger på ”tre kvart” coh nedankanten är helt ojämn!  

Alltså måste jag nog klippa av gardinerna på mitten i alla fall och dra dem åt olika håll, men då döljer de dörren ut till trädgårdenen och det vill jag inte. Måste försöka lösa det på något sätt, men det får vänta till i kväll när Sudarso och Taty gått ”ner till sig”, för just nu vill jag inte ha några som står över mig och ser förtvivlade ut. Varför tog jag inte hit någon som tog mått och sydde, strök och satte upp! Jag måste träna mig mer på att bara vara ”Housewife” som det står på mitt lokala legitimationskort från Immigrationsverket. 

Det enklaste blir förstås att vänta till Paul kommer hem från Budapest. Som den sanna tekniker han är, så älskar han att ställas inför problem. Med glädje kommer han förmodligen istället att ge sig i kast med att ändra hela tekniken med snöre och skenor.

Men han kommer inte förrän på lördag och då har jag säkert redan vant mig vid att somna ensam utan sovrumsgardiner!

 Jag tröstar mig med att belöningen kommer på morgonen när man slår upp ögonen och direkt kan se ut solstrålarna på den daggvåta gräsmattan och i poolens vattenyta. Och vem vill missa denna syn?  

Hos frissan!

Tiden går fort, om inget annat ser man det på håret! Både längden och den grå färgen på stråna längst in visar att vi bör ha varit här i 6 veckor nu. Hur ska detta gå? Jag minns att Pauls första inköpta schampo här i höstas bara var för svarthåriga! Som tur var hann han se färgen i handen innan han började massera in skalpen! Händerna var missfärgade i en hel vecka efteråt! Här är det riktiga doningar!

Lätt desperat skickar jag ett mail till Anna, min duktiga och pålitliga frisör sedan många år där hemma. Vilket färgnr och vilket märke och vilka instruktioner ska jag ge? Jag hade fått tips av en blond svenska om en salong. Jag får ett telenr dit men ingen vet adressen! Jag ringer dit, får en tid och ber om adressen. Förstår inte ett ljud, trots upprepade försök! Men Budi, vår chaufför, blir min räddning. Han får ringa upp igen och får vägbeskrivningen.

Annas fulländiga svar på mina frågor har dock inte anlänt när Budi tutar att det är dax att åka. Det får gå ändå! På vinst eller förlust!

Efter en halvtimma i den täta trafiken sitter jag ombytt till en rosa nylonrock med en kopp kaffe framför mig. Alla kvinnliga kunder sitter i rosa rockar och alla manliga i ljusblå! För att man inte ska få hår eller färg på sina kläder- smart. Men det är med all säkerhet inte så överallt, många ställen är bara små skjul. Men de är väl billigare också. Jag fick betala halva priset mot hemma och är nöjd med det.

Det vimlade av anställda som frågade om jag ville ha manikyr eller pedikyr under tiden. Så effektivt! Jag som ändå skulle fixa mina naglar på ett annat ställe en annan dag i veckan!

 Den italienske kille som har salongen blandade färgen och höll koll, medan en äldre dam (Greta) målade på och klippte, tvättade och fönade. Hon tyckte det var jättekul att arbeta med ett ljust hår och ansträngde sig till max. Och så var det en ung gullig tjej som satt på golvet vid sidan om mig och fixade naglarna under tiden. Det är inte så vanligt här att göra acryltoppar, utan man tar bara manikyr, så många andra kunder kom fram och tittade och skulle ha sån´t nästa gång. Tjejen var jätteduktig. Proceduren var samma som hemma, frånsett att hon hade munskydd på sig när hon arbetade med acrylmassan. Smart igen!

 Resultatet blev kanonbra både på färg, klippning och naglar. Och efter 2 timmar kunde jag, glad i hågen, gå ut till Budi som väntat troget. Alla chaufförer sitter dock alltid på en bänk tillsammans och pratar och verkar ha riktigt trevligt. Kanske byter de adress-hemligheter med varandra, för han vill aldrig titta i vår kartbok och kör oftast inte som vi själva skulle ha kört!

På fredagar kl 12.00 har alla muslimer en mycket viktig bönestund och vill gärna besöka någon Moské, om de inte måste jobba. (De frågar dock aldrig om det.) Jag tycker inte att det är mer än rätt, så då brukar jag sitta och vänta på honom, men inte på en bänk utanför moskén utan på något café eller shoppingcenter.  

Tillbaka hemma såg jag att Annas mail hade kommit med alla instruktioner! (Hur bra ska det då inte bli nästa gång).

Synd bara att Paul är i Budpest och inte kan se hur fin jag blivit!

Strömavbrott 31 januari

Jag kan rapportera att allt inte är guld som glimmar! Bl a får man vara glad här om man har någon el! Vi har haft strömavbrott 3 ggr på 14 dagar, det senaste började för 36 timmar sedan och är inte avhjälpt ännu.

Men i går kväll så tappade Paul tålamodet, (det kändes inte ens romantiskt längre) och beställde hem en generator från fabriken, som installerades sent i går kväll och står på garageuppfarten och mullrar, så nu ska vi klara oss framöver. Den väger 1,5 ton så det kom en stor lastbil och 5 elektriker. Transporten tog 4 timmar för 2 mil, för här är färfärliga översväm-ningar.

På vissa delar av vägen till Pauls jobb har palmerna blivit väldigt korta och det är bara de översta kokosnötterna som syns, bananaträden ser man inte längre, för vattennivån ligger på sina håll 3 m över normalt.Gissa om det har regnat här! Har man inte el så funkar inte telefonerna heller! Många av grannarna har egen generator, de övriga bara lämnar husen och tar in på hotell vid sådana här tillfällen. Så det är ganska mörkt på gatan, det är endast securitymännen som sitter i sina vaktkurar framför varje hus med levande ljus och ficklampor.

 Men enligt en svenska som jag talade med i går, så har vädret aldrig varit så här besvärligt tidigare på de 8 år som de bott här. Vi själva har klarat oss torrskodda, eftersom vårt hus ligger 3 m ovanför gatuplanet, det enda som märks är att vi har råge på poolen, för det går ju inte att pumpa bort vatten utan el!

Jag slipper dock inte att laga mat för vi har gasol i köket. Så i går eftermiddag luktade det gott i hela huset av en rulltårta med cocos som jag bakade till lite tröst. Reflektion från eftermiddagsfikan i "solstol under tak": Det känns bättre att bli trött i armen av att vifta med en solfjäder i 30 graders värme (pga ej fungerande luftkonditioner-ingar) än av att skotta snö i minusgrader!

PS! Våra mobiltelefonnummer (funkar även vid strömavbrott): Mona: +62 8 18 96 0 26 1 Paul: +62 8 118 62 557

Bilutflykt 16 januari

Med Budi vid ratten gav vi oss iväg mot Javas västra kust vid 08-tiden. Trots att vi följde motorvägen så är det många människor som går tvärs över vägen mellan de olika risfälten och vi t o m möter cyklister på vår sida av vägbanan! Bilen far fram i 130 km/tim och vi har fullt upp att försöka titta ut åt alla håll och hinna smälta allt. ”Titta där!” ”Såg du det?” Osv...

Vägen kantas av risfält i olika stadier. Allt är otroligt pittoreskt och färgstarkt. Den gröna färgen dominerar förstås, men bryts av arbetande människor i gula kinahattar och färgglada tröjor på fälten. Man får verkligen respekt för riskornen, med allt arbete som ligger bakom!

När vi efter 10 vackra mil lämnar motorvägen kommer vi närmare både lekande barn, djur, hus och natur. Flera gånger får vi väja för höns, getter och vattenbufflar som tycker att gräset verkar grönare på andra sidan. De senare ser ut att ha så mjuk och skön hud och de ser mycket vänligare ut än kor, förmodligen för att de har hornen vända åt andra hållet, jag menar bakåt. Vi testar dock inte om det stämmer! Ibland ser vi dem kämpa fram i meterhöga vattendiken.

I industristaden Cilegon med väldiga stålverk, cementfabriker etc finns helt plötslitgt ett MacDonalds, men vi är ju i Indonesien nu, eller hur! Vi vill minnas att jsut hit exporterar Sverige en hel del malm. Till slut skymtar dock kusten och vi åker längs med Anyers kustremsa som skiftar mellan sandplayor och små klippöar. Kusten är ganska öde – det är ju inte högsäsong just nu.

Det är i havet här utanför som centrum finns för den ganska kraftiga jordbävning som kommer senare i veckan! Indonesien har många vulkaner och eftersom en del är aktiva, så är risken för jordbävningar större än på andra håll, ungefär som t ex på Island.Men som tur var blev det ju inga skador och vi själva märkte den inte alls.

Vi stannar på en Marina Resort och har någar sköna timmar vid en kombinerad pool- och strandservering. Lunchen består av ”Poppers” – som här visar sig vara pytte-små och goda plättar!

På tillbakavägen följer vi en mindre landsväg och då känner man av vänstertrafikens hisnande skillnader och en ganska hög trafikhets. Skönt med en stor bil! Många byar har söndagsmarknad och vi ser stora höga gula väggar fulla av bananer till salu. Några sorter är tom röda! På flera av marknadsplatserna eldar man samtidigt upp veckans sopberg, så det luktar inte så välkomnande.

 Vägen slingrar sig längs kanten på ett av Javas höga berg,detta är över 1700 m enl kartboken och vi beundrar de exotiska växterna som klättrar ända upp i den spetsiga toppen. I en jättestor hydda av bambu äter vi en god och stark söndagsmiddag (Kyckling Goreng). Notan går på 32 kr för båda! Nöjda med dagen och alla intryck blir det sen raka vägen hem till vår egen lilla gröna oas.

Immigrationsverket 13 janauri

Så här lever livet! Idag har jag varit på Immigrationsverket och blivit inregistrerad i landet. Nu vet jag vad de skulle ha mina 16 foton med röd bakgrund till! De fanns klistrade på olika papper och så skulle jag först skriva namnteckning på alla papper och sedan sätta fingeravtryck på dem alla. Men inte med bara tummen utan med alla 10 fingrarna på samtliga!!!!!!! Om en vecka får jag då min lokala legitimation.

Åskan dundrade och regnet öste ner utanför och det var lång bilkö in längs uppfarten till det pampiga huset. Men en liten barfota kille gick troget vid sidan av bilen med ett paraply och strålade av lycka när jag nickade ut till honom genom rutan. Så han lotsade mig sedan under paraplyet från bilen, genom alla rännilar och in till den väntande processen. Undrar om det var han själv eller familjen som fick slanten? Han gillar nog regnet bättre än vi.

Min första risautomat! 11 januari

Nya upplevelser! Idag har jag varit och köpt min första risautomat!! Den rymmer 18 kilo ris och så kan man då välja på att trycka fram olika portionsval. Vår personal har nämnligen fritt ris, kaffe, te och socker utöver lön och bostad. Och här äter man tre varma mål om dagen, varav alla innehåller ris, så det kommer att gå åt en del. Den var rätt stor så det följde med hjul så att man, om man vill,lätt kan flytta undan den!

Jag börjar förstå att man måste ha hjälp till detta stora hus. Bl a måste de flesta golven torkas varje dag för att hålla borta myror och andra kryp. Till trädgården hoppas vi få behålla Sudarso, en ung och glad kille, som tidigare har jobbat hos mannen som äger huset. Blommorna på trädgårds-murarna dalar ständigt för vinden ner i pool och på gångplattor, så allt måste sopas och fixas ofta, även om det är mycket vackert skräp!!

 En annan upplevelse som jag fick idag var på det mobila postkontoret. Det var en minibus med två luckor för inbetalningar, frimärken etc. Den hade stannat utanför bankcentrat en bit hemifrån just när Budi och jag letade efter ett postkontor. Lantbrevbäring mitt i storsta´n! Till min förundran hade de en stor hammare som de stämplade frimärkena med!! Det såg ut att bli bra avtryck, för vid vartannat slag dunsade hammaren i stämpeldynan och varannan gång på breven. Inte helt fel, kanske tom bättre ergonomi än vi har hemma, eller vad säger du Lena Carlman?

Trevlig helg! Vi ska på utflykt med den nya bilen, den kommer ikväll, en Hounday Santa Fee. Det ska bli en tur till västkustens playor på söndag. En heldagstur med Budi vid ratten. Konstigt att inte prova sin egen nya bil själv!