Med Pia och Jonas till SULAWESI 6-9 JULI 2005

Varför gör man detta? Stiger upp kl 02.45 för att flyga till Tana Toraja och titta på gravar och begravningar??? Det måste ha varit mördande reklam som övertygat oss! Men ända sedan första besöket på Taman Mini (Jakartas Skansen) var denna region och deras hus det som fascinerat Mona mest av alla Indonesiens kulturer.

Sulawesi är en av de större öarna i Indonesien, den har 10 milj invånare och ligger mellan Borneo och Nya Guinea mitt på ekvatorn och drygt 2 timmars flygresa från Jakarta. Vi landar utanför Udjung Pandang. Staden hette förr Makassar och ligger på Sulawesis sydspets. Det är en stad med urgamla handelstraditioner. Härifrån kontrollerade holländarna en stor del av de fartyg som trafikerade farvattnen mellan västra och östra Indonesien. Tana Toraja är en av öns 4 provinser och är mest känd för sina speciella traditioner kring begravningar och gravar och sin speciella byggnadsstil.

	Vi välkomnas av vår guide Otto samt chauffören Nur. De visar stolt upp den nya vita Mitsubitchin som vi är de första gästerna i! Den har plats för 9 personer och sätena, som har vita överdrag med volanger, är fällbara. Men trots den tidiga morgontimman vill vi inte sova utan titta ut förstås. Dock har vi 30 mil och 8 timmar i bilen framför oss så det blir en och annan blunder i alla fall.Trafiken är hetsig, det är svårt att sova. Man kör med tutan! Det visar sig senare att alla turistbussar/bilar är vita så folk tittar alltid efter oss längs vägen och vinkar!	Första stoppet blir vid en Dange-kiosk. Det finns ett 100 tal i en och samma by och sen inte mer – typiskt Indonesien! Dange är kakor som är gjorda på black sticky rice, riven cocosnöt och palmsocker. Smeten hälls i ett gjutet specialjärn och sen bakas de över öppen eld. De smakar ganska gott, ungefär som våra kokoskakor, men de ser inte kloka ut, bruna lortar e dyl.
Hotellet När jag arrangerade resan såg jag till att vi skulle bo på Hotell Tana Toraja Herritage, som erbjuder Delux-rum i fristående Torajahus, för att vi riktigt skulle få insupa atmosfären. Klockan är framemot 18.30 när vi tar det sista backkrönet och svänger upp framför hotellfoajén. Personal rusar fram och öppnar dörrar, bär bagage och hälsar oss välkomna. Här är svalt och skönt, vi befinner oss på 800 m höjd.

	Foajén är enorm och öppen upp i tak. Vi får kalla frotté-handdukar att tvätta oss med, Tamarind-juice att dricka och gratis nackmassage på studs. Vi sitter alla 4 på rad på de vackra stora pallarna i rotting i foajén. Underbart och välbehövligt!	I ögonvrån ser vi ut i den vackra trädgården där hotellrummen a´ la Toraja-sil ligger samlade runt poolen.
		Vi hade vars ett Toraja-hus att bo i! Läckert!
	Personalen utrustade oss med stora vida Trekantshattar att ha istället för paraplyer för att kunna ta oss torrskodda mellan byggnaderna under kvällarnas regnskurar. Fiffigt! De funkade verkligen och man hade händerna fria! Vi bodde med helpension och var beredda på att det kunde vara vad som helst. Men till vår förvåning bestod varje middag av 4 rätter och det fanns 3 val av varje rätt! Förutom lokala indonesiska rätter kunde man välja riktig fransk gourmet! Och på frukostbuffén trängdes en massa franska bakverk tillsammans med den lokala Tamarind-juicen som snabbt blev vår favorit.
J
Jag måste genast prova toan, men hejdar mig plötsligt!Detta var nog det finaste välkomnade jag fått någonsin på ett hotell. Det ligger en vacker hibiscus-blomma i toaletten! Jag får ett skrattanfall och Paul måste rota fram kameran. Fotomoment! Det visar sig efterhand att vi varje dag får en ny blomma i en ny färg i toalettstolen!		Till skillnad mot denna toa som vi stött på på vägen. Man är van vid mycket när man reser men den här tog nog priset. En konstgjord grotta för ändamålet, osedvanligt ofräsch men med en parabol på taket!!!
Växtliv Till skillnad mot Kalimantan som vi besökte tidigare under sommaren så har Sulawesi ett fantastiskt bördigt och rikt jordbruk.Man förstår verkligen att här lever man i sina äkta gamla traditioner, man har det så gott så man behöver inte förändra något! På vägen ser vi hur det idoga arbetet på risfälten pågår för fullt. Vackra risduskor är knutna i prydliga buketter och staplade på hög. Ris i alla stadier är på gång, processen är alltid rullande. Många av kvinnorna bär vackra korgar på ryggen att plocka i, de hålls fast med remmarna över pannan!! Och så finns här vanilj!! Vart jag har kommit i Indonesien så har jag förgäves letat efter vanilj. Men Sulawesi var rätta stället!!

Otto vet att jag jagar vanilj och han hade mycket påpassligt en vän som har en odling. Det är en exklusiv och dyr växt även här eftersom man måste sköta befruktningen för hand mellan blommorna. Vi stannar vid en extremt välordnad plantodling och får se vanlij både i små krukor för uppodling och i långa rankor ringlande uppåt höga stöd i en vaniljlund. Frukten ser ut som en stor vaxböna. När vi kör vidare ser vi massor av vaniljstänger ligga och torka längs väggrenen på stora presenningar. Här ska handlas så småningom! Redan på eftermiddagen visar Otto oss till en ”Vaniljtant” och vi besöker hennes butik hemma i hennes trädgård. 3 stora buntar vaniljstänger för 40 SEK! Och det finns vaniljkaffe, vaniljte och cacao att köpa i bamburör. Det gör vi. Vi hittar också kanelträd i hennes trädgård. En riktig fridsam oas.

Naturen är verkligen varierande på Sulawesi - och ständigt grön och frodig. Allt från runda mjuka kullar som får mig att tänka på Brösarps backar fast på oöverskådlig yta, till höga klippiga berg som är täckta av skog. Och risfälten ser ut som sammet! Otto visar stolt sin vackra region.

	Kakao finns på många ställen här i landet, men man blir alltid lika förundrad över dess vackra färg och from! Den här hittade vi i bambuskogen på väg till begravningen. Och hos vaniljtanten hittade vi också kakaopulver som vi köpte med oss hem. för något högtidligt tillfälle.	Det är högsäsong för en av våra favoritfrukter, Jeruk Bali, just nu! I hotellträdgården ser vi för första gången ett sådant träd, fullt med frukter. Det ser konstigt ut med så många stora tunga frukter hängande i långa sköra skaft på ett relativt litet träd. Vi ber Otto att göra ett stopp på hemvägen vid ett av de otaliga Jeruk-Bali-stånden och köper med oss två stora bestar hem.
		En mycket vanlig krydda i Indonesien är nejlikor. En stor del exporteras men det mesta går till tillverkning av de lokala cigaretterna, Kretek! Som alla andra kryddor läggs de till tork längs vägarna på flätade bambu-fat eller på säckväv.

Traditionell by

Toraja-husen är byggda på pålar och har båtformade tak av palmer och bambu. Tänk att få se dem i verkligheten. Jag var inte säker på om de fanns eller kanske bara var ett museiföremål idag! Men i byn är det full aktivitet. Husen ligger vackert i en lång rad och sträcker sina gavlar i kapp mot skyn. De är vackert slitna av väder och vind och användande.	Husen är vackert och prestigefullt dekorerade med ett stort buffelhuvud och många horn. Och så är de målade i ganska symetriska mönster i svart, vitt, rött och gult. Svart är buffelns färg, vitt är ristets, rött symboliserar blod och gult solen.

Antalet buffelhorn på huset anger graden av rikedom.	Hur ska man få bästa vinkeln?
Mitt emot boningshusen ligger mindre hus, men kopior av de stora, också på en jämn rad. Det är risbodarna. Ris är heligt och får inte störas med skällsord eller annat olämpligt beteende. Därför förvaras det separarerat från boningshusen.	Rissäckarna bärs upp av männen men sen är det bara kvinnorna som får vistas i boden och röra riset. Jonas provar förstås!
Vi blir inbjudna i ett av husen av en gammal kvinna. Hennes man sitter utanför, han är 84 år och den sjätte generationen här. Vi klättrar upp och kommer in i de typiska tre rummen, alla hus ser likadana ut. 2 sovrum och ett allrum/kök i mitten. På väggarna hänger fotografier av släkt och presidenter och idoler. Det finns massor av olika luckor att öppna på husen och materialet i tak och väggar och golv ger också en naturlig ventilation som håller den värsta värmen borta. Bland alla bruksföremål finns också saker till försäljning. Vi köper en vackert karvad och målad bricka och jag får en nyckelring som bonus av den gamla. Återigen förvånas jag över att jag kan samtala med dem. Deras lokal språk är det som gäller men i skolan får alla barn lära sig Riks-indonesiska.	I Toraja bevarar man sina döda familjemedlemmar i hemmet tills man har råd med en värdig begravning vilket kan ta flera år. Under tiden får inte den efter-levande maken gifta om sig. I ett av husen finns en kvinna som legat balsamerad i sovrummet i 5 år. Hon ska äntligen begravas i nästa månad. Vi går in och tittar på kistan som är täckt av ett rött tyg. De vill gärna visa oss och man lägger pengar som hjälp till hennes ”bevaring”.
Fortsätt här: