Gravplatser

Som en följd av alla begravningsceremonier finns det också olika sätt att begrava sina döda.

En av dagarna åker vi runt och tittar på olika gravplatser! Den första är en intressant stengrav under tillbyggnad. Det finns flera luckor i den stora klippstenen in till olika gravar. Utanför är smyckat med blommor och fotografier.Men också många ”bårar” vackert dekorerade med de typiska målningarna och i sann Toraja-stil. Man lämnar alltid kvar dessa vid gravplatsen eftersom det betyder otur att ta hem dem igen. På sina håll är det ganska skräpigt av dessa som står och förfaller vid gravplatserna. (se på taket bilden tv)

En man sitter inne i klippstenen och hackar ut en ny grav som ska kunna rymma ytterligare ett 15-tal döda. Han sitter inne i stendammet ungefär 4 månader för att göra en ny gravkammare.

Klippgravar

Fler gravar väntar! Vi besöker de första klippgravarna med rader av dockor i en uthuggen nisch utanför gravkammaren. Ovh ju mer vi tittar desto mer hittar vi!!

I området finns en gammal hängbro över Sadan-floden (man kallar floden skämtsamt för Saddams mustasch!). Vi går över den fram och tillbaka och på vägen möter vi folk som kommer från en annan begravning. Alla bär på blodiga djurdelar som de fått som föring med sig hem.

I floden tvättar några kvinnor tarmar!!

Lemo

Lemo heter byn där den stora berömda gravväggen finns. Jag har tittat sååå många gånger på denna bild i böcker och på vykort och fascinerats av den. Nu är vi här och det känns riktigt mäktigt och högtidligt!!

Den enorma väggen är full av gravkammardörrar. Vidare finns det flera grupper av TauTau-dockor på balkonger inhuggna i den höga bergväggen. De påminner om de döda, de vaktar dem och skänker välsignelse till de levande. De har kläder av tyg som rör sig i vinden, kläder som byts ca en gång om året när de blivit jangserade av väder och vind. Ögonen är tydliga med vit färg och det ser verkligen ut som att de tittar på oss. Vi stannar oss kvar länge i det vackra området och njuter av all frodighet som finns överallt på Sulawesi.

Barngravar

Sen står barngravarna på tur. Barn som dör innan de fått tänder har man begravt i träd.

Otto tar oss med in i en skog och pekar ut ett sådant träd. Normalt när en person dör tror man att de rider på ryggen på en buffel eller gris till nästa liv. Men eftersom dessa barn är för små för att rida så begraver man dem i ett träd istället. Trädet tar hand om dem tills de är 16 år. Då håller man en ceremoni för dem så att deras själ lämnar trädet för himlen.

För att ett träd ska duga måste det ha vit bark som symboliserar modersmjölk. Man karvar ett hål i stammen och begraver barnet ”stående” och så täcker man hålet med en matta av palmgarn. Trädet fortsätter att växa högt upp mot himlen med barnet inuti och dörren växer igen. Det trädet vi såg hade flera ”sår” efter grav-öppningar i stammen.

Grottgravar

Till nästa ställe kunde vi promenera. Flera barn i byn gjorde oss sällskap hand i hand. De sålde godispåsar till oss i hopp om att få godiset själva! Det fick de av Mona om de lovade borsta tänderna noga varje morgon och kväll. De fnissade och lovade.

Vi tog oss fram till en speciell grotta, dit jag i förväg bestämt att jag inte skulle gå in. Men det gjorde jag ändå för vi skulle fortsätta på andra sidan tillbaka till bilen! Huh! Grottan är ganska öppen och man ser fullt av skallar och ben på olika hyllor och också halvöppnade kistor. En del utsirade träkistor hängde i grott-taket. Vi gick igenom grottan och guiden fick flytta på några ben. Örk! Jag var jätteglad när vi kom ut på andra sidan.

Detta var ett axplock av allt vi fick se. Helt klart är att folket i Tana Toraja har ett vida annorlunda förhållningssätt till döden än vi. Kanske ett enklare och sundare?

Marknad Dag 3 ska vi på den stora djurmarknaden i staden Rantepao. Personalen på hotellet har lastat in vars en stor hatt i bagaget åt oss ifall ifall det skulle bli regn under dagen. Vi är verkligen spända på den men blir först förvånade över utbudet på mat- och redskapsavdelningarna

	Det första vi får se är tupphandel. En massa tuppar ska byta ägare och jösses som de granskas! Men tupparna låter sig lugnt hanteras. De ska bl a användas till tupp-fäktningstävlingar och då gäller det att ha sina rätta styrkor för detta. Egentligen är det förbjudet med tuppfäktning, så emellanåt går man bakom ett hörn och kollar lite grann på reaktion och mentalitet. Man ser flera som har tuppkammen avklippt för att lättare kunna undgå motståndarens angrepp!	Sedan kommer vi in på rismarknaden. Kvinnorna sitter på marken och har säckar med olika sorters ris. Gammalt ris och nytt, vitt ris, svart och rött. Jag köper en liter svart och kommer i samspråk med kvinnan. När jag berättar att vi är svenskar så visar det sig att hon känner en svensk man som bor här i byn. Han är gift med en lokal kvinna och han är idrottslärare på skolan.Och han är STOOOR tycker hon.
	I nästa sektion finns bara verktyg. Jösses så många sorters knivar det finns, en för varje moment i de dagliga sysslorna med skördar och boskap.Flätade spånhattar, mattor, fat och vackra korgar att bära på ryggen. Och med de karakteristiska flätade bärbanden att ha om pannan!	Fiskavdelningen är väldigt vacker men det luktar itne så gott i värmen!
		Nästa avdelning var än mer spännande. Torkade tobaksblad och betel i långa rader! Området var fullt av äldre kvinnor som tuggade betel så mun och läppar var rent bulliga och det dröp röd saliv i mungiporna. Tänderna är helt trasiga på dem! Här fanns också en massa andra kryddor som svartpeppar, nejlikor, muskot, enorma kanelstänger och förstås den svarta lokala specialaren som är gjord av en nöt från ett lokalt träd som man har speciellt till gris. Den köpte vi med oss av.
	Så är det dags för kaffestånden. Det luktar gott av nymalet kaffe. V ser ut en korg med vackra blanka jämnstora bönor och ber att få en liter.Köpmannen drar igång sin kaffekvarn med ett ryck i snöret på motorn och den tuffar igång och maler snabbt ner allt i en påse. Robusta kaffe från Tana Toraja. Inte illa!

Äntligen var vi framme vid marknadens huvudmål – djurförsäljningen. Det fanns bara två sorters djur – bufflar och grisar men det räckte mer än väl. En enormt stor äng var fullproppad med bufflar av alla de sorter och format och hornvidder. Ägarna vårdade dem väl, kliade, gav hö och vatten och de är förstås värda sin vikt i guld.Speciellt de brokiga som anses som en Mercedes eller en BMW om man drar paralleller med andra dyrgripar!

Tvärtemot var det med grisarna. Där ger de rosa eller brokiga minst pengar. De är uppbundna på bamburör precis som i går på begravningen och de ligger i långa rader på marken så långt ögat kan nå! Enorma mängder! Och ett oväsen utan dess like, många skriker och grymtar, men många ligger stilla. Kanske är de vana vid att fara på marknad.

Här köper man glatt grisen i säcken! Ordspråket i Indonesien säger istället att man ska akta sig för att köpa katten i säcken!!Små kultingar slipper bindas, de bara stoppas i en säck som knyts om. Ibland såg man ett tryne som letat sig ut i en hörna när de transporterades på skottkärror till de väntande transportsätten hem. Man såg dem på lastbilsflak, inne i personbilar (!!) eller uppspända på tvären på motorcyklisternas pakethållare!
Souvenirer

Paul har blivit förtjust i de enorma buffelhuvudena på Toraja-husen och vill beställa ett med sig hem. Otto vet förstås var. Och vi hamnar längs vägen på ett ställe som har några redan färdiga trä-huvuden. Men vi vill inte ha ett rosa (!) och det får inte vara för litet och inte för stort och det ska ha fina äkta horn i passande storlek. Det slutar med att vi beställer ett eget som ska levereras inom någon vecka via hotellet och DHL. Otto vakar över hela beställningen och efter någon vecka så kommer det hem, 45 kg tungt!
Då var det lättare för Pia och Jonas som istället köpte en mycket vacker gammal fönsterlucka från ett Toraja-hus! Men ett tag såg det ut som om de skulle köpa en hel husgavel! De är så vackra och Otto hade fina kontakter så priset var frestande!

Dags för hemresa! Som vanligt går det fortare att köra den lika långa vägen på 8 timmar tillbaka till Makassar och flygplatsen. Vi kryper upp bekvämt i de inbodda bilsätena och njuter vidare av allt vackert. Det är som att spola en film baklänges. Farväl Otto och Nur och stort tack! Sällan har vi väl haft en sådan perfekt gudining på våra resor. Hoppas verkligen att många resenärer ska hitta och våga sig hit så att ni har full sysselsättning! Vi är tidigt på flygplatsen i Makassar - och tur är det . För första gången någonsin är vi med om en för tidig boarding! 1 timme för utsatt tid ropas vårt plan upp. Paul kollar förvånat, ”Jo då, alla är här så vi kan lika gärna flyga”!!! 20 minuter senare lyfter vi!! Makalöst. Det kan bara hända i Indonesien! En otrolig avslutning på en otrolig resa. Om vi var skeptiska och ovetandes om Tana Toraja och deras märkliga traditioner på vägen dit så var vi desto mer fulla av entusiasm och kunskap på hemvägen. En semester helt olik allt annat. Och som slutar på altanen hemma i Jakarta med att vi klämmer i oss våra extra goda Bali Jeruker.
Fortsätt här: