Sumbawa

Så går resan vidare. Med flygbolaget Merpati lämnar vi Bali och landar efter en dryg timmas resa i Bima, i ett vackert fjordlandskap på Östra Sumbawha. På ön finns 800.000 invånare och här har muslimerna sitt starkaste fäste i Nusa Tenggara. Man försörjer sig främst på fiske och lantbruk, spec lökodlingar, jordnötter och sojabönor.
	På flygplatsen i Bima möts vi av en varningsskylt för rabies på hundar, katter och smådjur. En så´n har vi aldrig sett förut. Men vi möts också av Ari, som ska vara vår guide hela veckan. Han har en stor buss alldeles för oss själva väntande utanför och vi får en vacker resa bland vulkaner och byar som ser ganska välmående ut. Flera av dem är kristna bl a Maria som är den högsta byn och har slavar från Flores.

Efter en dryg timmas bussresa kommer vi fram till hamnstaden Sape. I denna stad är det förbjudet med biltrafik i centrum! Så det är hästa och vagn som gäller när man ska handla. Och det vimlar av dem, det är trångt på gatorna.Tur att vi har en buss då!? Hästarna är små och sköts om med omsorg. Här är det vattentvätt.

Den lilla fiskestaden har hus på pålar så att man inte är beroende av vattenhöjder och flooding.	Så ser vi hamnen, men ingen större båt. Kan det verkligen.......

...vara en av dessa små och gamla? I dennna blåsten! Kan det var säkert? Men vad ska vi göra?	Bara att kliva på med glatt humör. Guiden Arri har varnat oss redan på bussen så vi tog sjösjuketabletter redan då. Men att båten är så liten... Det gäller att ha is i magen!

Det är svårt redan att lägga ut. Besättningen består av 3 personer förutom Ari.	Folk står på kajen med sina ikatvävnader runt sig och tittar förundrat på oss. För att vi är västerlänningar eller för att vi ger oss ut i detta vädret? De önskar lycka till och vinkar.


	Det blåser friskt. Men att fånga de höga vågorna är tydligen svårt med en kamera. De ser så små ut på bilderna och båten ser så ren och fin ut! Hm! Men sen får vi kaffe i en plastservis och då känns allt bättre. Servisen ser ut att vara nyinköpt för vår skull. Hm! Har de inte kört tursiter förut? Ari förklarar att "i kväll flyttar vi bara undan soffor och bord och bäddar på golvet åt er". Det slutar med att vi får gå in i en lugnare havsvik och ankra upp så att personalen ska kunna laga middag åt oss.

Det visar sig att vi får vänta i 6 timmar innan vi ger oss ut ur viken. Men då är vi supermätta efter god måltid och lugnande whiskey. Ari underhåller oss med sina berättelser om folk-, djur- och växtliv på de olika öar vi ska besöka. Han är dock tveksam till att vi ska kunna ta oss till Sumba senare i veckan. Båten är liten och personalen är orolig för den höga sjön. Runt oss har kustens fiskebåtar brett ut sig för att försöka få lite fångst. Det visar sig svårt i den hårda sjön.

Lika bra att krypa till kojs. Presenningarna på långsidorna fälls ner, man spikar upp provisoriska i fören för att inte vågorna ska skölja över oss. Madrasser med nya lakan, filtar och små kuddar plockas fram. Men det finns inga handdukar och den lilla toaletten med hål i golvet (och hål i väggen för toapapper!) har ändå varken dusch eller handfat, så vad skulle vi med dem till. Våra medhavda handtvättsmedel och våtservetter kommer ständigt till pass. Vi guppar och gungar och det är svårt att sova och får våra små duschar emellanåt. Vi är trötta, fnittriga och oroliga på en och samma gååång. Vi litar inte på sjösäkerheten. Det finns inget sjökort på båten, kompassen är "so-so" och sikten framåt är nästan lika med noll för kaptenen.. Vi vet inte hur väl han känner till vattnet. Meningen var att vi skulle legat stilla under natten, men nu har blåsten redan spräckt tidsschemat, så det är bara att tuffa på. Det går inte så fort och det som skulle tagit 6 timmar tar istället 12!