Flores

Lebuanbajo Det var skönt att ha fast mark under fötterna och Paul som var magsjuk tyckte det var skönt med en hotellsäng. Vi andra träffade Airs chef på en middag i byn och bestämde nya planer för att kunna ta oss till Sumba, vilket han fixade under natten.

Hotell Ecolodge var fantastiskt fint och hade bara 7 rum. De var riktigt lyxiga. Men tro inte att det fanns något varmvatten i duschen! Här skulle vi stannat två nätter enl plan men nu får vi packa och ge oss vidare österut för att hitta en hamn med en färja till Sumba.	Det blev morgonuppvaktning av Paul som hade födelsedag. Men utan medhavd champagne för han var fortfarande inte bra och gick nu på antibiotika. Men Mona hade med sig papperstårtor i en lång girlang och plockade exotiska blommor ute i trädgården så med paket och sång blev det riktigt bra.
	Det var spännande att få se Lebuan Bajo i dagsljus och vi gick en sväng i gränder och i hamnen. Som synes var det olika nivåer på båtutbudet. Men det visste vi ju redan. Här fångas mycket bläckfisk som saltas och skeppas till Singapore.


	Resan planeras till att gå öster ut mot Ruteng och det blir små och vingliga vägar. Chauffören har sett på VMfotboll hela natten och bara sovit en timme berättar han för Mona, så han gnuggar sig i ögonen i ett och kör rikitgt illa. Obehagligt på de smala och branta serpentinvägarna! Ön har problem med regelbundna små jordbävningar, så vägarbetna tar aldrig slut. Här har en bro rasat så vi föredrar att gå över det ännu så länge nya provisoriska bygget.

Sen är det lunch på en Padang-resstaurang i byn Wainateng. Man väljer själv från skyltfönstret och sen får betala efter hur mycket man ätit. Pelle blir nyiken på kretek-cigaretterna som är vanliga här och måst prova fast han normalt är ickerökare. Han får naturligtvis gå ut och röka!

Desserten serverar sig själv längs vägen efter en stund. Det är apelsinskördetid och alla slåss om att få sälja just sin fruktkorg. Det fick bli några kilo så att det blev något så när rättvist bland försäljarna.

Sen kunde vi bjuda på dem hela eftermiddagen när vi mötte folk.	Ett måste-stoppställe. Det är risodlingarna som ser ut som spindelnät.
Todo Efter 6 timmars bilresa är vi framme vid Flores äldsta kungaby Tobo i Manggarai-regionen. Vi är på nästan 2000 m höjd och det är både kyligt och fuktigt.

Kungens hus är störst i byn och har en speciell stil, liknar våra lappkåtor. Framför finns offerplatsen. De flesta män är ute på fälten och arbetar. Kvinnorna lagar mat, passar barn och djur (grisar och hästar) och väver ikat.


I köksavdelningen är det varmt och gott, men röken svider i ögonen och det lilla barnet i filten måste vara halvt bedövat, eller? I taket hänger 4 trummor, men det finsn en femte också som är inlåst och bara visas fvid speciella tillfällen och efter speciella donationer. Den är gjord av människohud. En vacker kvinna i byn var uppvaktad av två olika kungar, hon ville inte ha någon av dem, varför hon avlivades och av huden gjordes trumman. Huh!!

Eftrsom det är Pauls födelsedag så lockar Mona barnen att sjunga för honom. Högtidligt! Sen vill de lära sig "Ja må han leva" på svenska och vi får ta om den flera gånger!	De felsta går omkring med sina ikatvävnader tätt intill kroppen för att inte frysa.

Samtidigt med oss är ett danskt TV-team på plats, så Pelle får hjälp med beylsningen i den mörka bostaden.	I ett av fönstren sitter en underbar gammal tant och vinkar nyfiket. När Mona stannar kommer hon ut och hälsar glatt. Hon vet inte hur gammal hon är, bara att hon har fyllt 70 en gång.
Ruteng . REsan går vidare österut mot staden Ruteng. Det var här i närheten som man nyligen hittade den lilla urmänniskan ”Homo Florensis”.

Eftersom vi fått ändra rutt pga vädret så får vi ta in på ett obokat hotell. När vi sett standarden så protesterar vi kraftigt trots den sena kvällen. Men när vi kollar i Lonly Planet så visar det sig att de bedömmer att detta är sta´ns bästa hotell! Så	Hängande tak och ordentliga mysbelysningar utanför rummen!

Naturligtvis finns det då ignet varmvätten här heller. och inga ovanlakan. Hm! Mona klagar och efter en stunds funderande kommer personalen med en grön plastspann varmt vatten!	Men sen värmer vi oss med Whisky. Det är ju Pauls födelsedag trots allt. Han har piggnat till under dagen och vi gör det lite mysigt med tårtgirlang i taket! Det underlättar! Och när Mona sen plockar fram 2 Marabou chokladkakor (från Sverige i våras) blir det riktigt kalas!

Vi blir körda till en restaurang som serverar gris. Kanongott. Och sen bjuder guiden på arrakscocktail. En drink brukar ju blidka klagande hotellgäster, eller? Vi sjunger svenska snapsvisor och Ja må han leva igen för Paul.

Tillbaka till hotellets lounch! Det är VM-match i fotboll och Gustaf sitter uppe tillsammans med lite lokala gäster och ser första åttondelsfinalen.	Vi ska gå upp kl 04.30 för att ge oss iväg till Aimere, där det lär skulla gå en stor färja till Sumba i morgon. Men ingen lyckas få fram en tidtabell så vi msåte gardera oss. Då är vår rumsgranne redan uppe!


Klockan halv sex har vi hunnit en bra bit upp i bergen och stannar för att se på soluppgången. Åt ena hållet ligger en dimmig kratersjö, Ranamisi. Åt andra hållet ser vi ännu högre toppar som lyser rött när de första solstrålarna träffar dem. Mona tycker det är som Ayers Rock. Vi hör fåglarnas och apornas morgon-ljud och funderar återigen på hur långt bort vi har hamnat.

Så här gör man Arrak. Nu förstår vi att det smakar skumt, det är knappast en kontrollerad destillation. Man kokar risvin i ett lerkrus över öppen eld, sedan fångar man upp ångorna och kondenserar i ett bamburör. Lagom fart styr man med att räkna droppar i slutet och med att smaka. Vi köper flera liter, men det är tveksamt om det någonsin kommer att bli drucket.	Det är mest Paul och Pelle som tittar på destillation, under tiden hittar Mona en skrikande baby som behöver tröst. Först gick det inte så bra, men efter några minuter så hade den vant sig vid det vita skinnet. Säkert den första vita som bebisen sett, kanske också första gången för några av de andra barnen.

Lebuanbajo

Todo

Ruteng