Idag har vi längsta körsträckan och målet är Alice Springs. Vi tankar fullt, vi vet att det finns ytterst få ställen på vägen att tanka och äta.

Vid väggrenen ligger ofta döda djur och det är inte sällsynt med stora örnar som slaget klorna i sitt byte och inte gärna släpper det för att en fotograf närmar sig. En annan turist är ute och fösöker få ett drömfoto på en örn.

Det är nu Långfredag och mycket är stängt i sta´n, men vi lyckas få "nys" om en Ökenshow som vi får biljetter till. Det är en chansning men vi får verkligen en minnesvärd kväll ute i den ljumma ökennatten.

Kvällens föreställning äger rum på en scen som byggts upp med öknen som bakgrund och hela tiden ser vi kängurus, wallabies och andra djur komma fram ur buskarna i väntan på matrester från oss! Och stjärnorna lyser magiskt på himlen.

Exempel på Dot painting. Ursprungligen skapades dessa konstverk direkt i sanden för att efter ceremonin suddas ut. Idag säljs samma konst som nu är målad på duk för dyra pengar på exklusiva gallerior runt om i världen. Prickmålningar består som namnet avslöjar av ett myller av små prickar som skapar olika mönster av kartor och berättelser sedda från luften.

Nästa morgon ser vi oss om utanför sta´n. Vi lyckas fotografera en stor flock papegojor på nära håll, något som vi sett flera gånger men inte lyckats fånga.

Så bär det vidare till en annan verklighet ”The Flying doctors” och deras kommunikationsnav som finns här i Alice. Först ser vi en informationsvideo om verksamheten innan vi kommer till sambandscentralen, där vi får mer information. Idag är det helgdag så läkarna har jour hemifrån men en av sköterskorna berättar inlevelsefullt om deras vardag. Vilken organisation för att kunna upprätthålla medicinsk vård i dessa oländliga stora områden! Man börjar förtå nu hur stort Australien verkligen är.

Vi avslutar vistelsen med ett besök på det kända Gahn-järnvägsmuseet. Och äntligen får jag sitta på en gammal järnvägsstation och försöka tänka mig in i hur det var att bli avsläppt långt ute i öknen och ingenting. Vi sitter på perrongen och äter lunch när ett museitåg kommer in. Vilka entusiaster som jobbar där! Den här järnvägen började byggas som en förbindelse mellan Adelaide och Darwin.

Fulltankade o mätta styr vi sen kosan västerut mot Ayers Rock nationalpark, om möjligt ännu längre ut i öknen.

Flugor har vi haft massor av varje gång vi stannat, och de flesta har flugnät på sig, men här slår det rekord. När vi stannar vid meteoforen, hjälper det inte hur mycket man viftar, de kryper in i öron och ögon och näsa och är riktigt obehagliga.

Sen har vi två val, tillbaka 2 mil till asfaltsvägen eller fortsätta en ”genväg” som är 8 mil på grus. Lite äventyr vill vi väl ha och vi har ju tid så vi väljer gruset, trots att de rekommenderar 4wheel cars och vi har en vanlig bil.

Redan på 15 mils avstånd ser vi Ayers Rock resa sig i det platta landskapet!! Så är den också  3,6 km lång och 350 m hög och världens andra största monolit. Den ligger som en hägring mot horisonten och vi måste förstås föreviga överraskningen.

som är ett av urinvånarnas ord som betecknar de parallella, räfflade fåror som de skär ut i sina träarbeten. Fårorna påminner mycket om de rännor som tiden skurit in på klippans topp. Namnet är mycket mer passande än Ayers rock, som den fick av sin första vita upptäckare William Gosse år 1873.

Det är redan lite kyligt men det är värt att stå och frysa en stund innan den nedgående solen färgar berget i allt varmare toner. Från brun och skuggig till orangefärgad och till slut guldglittrande som en solid guldtacka. All struktur i berget kommer också fram på olika sätt vid de olika ljus- och färgskillnaderna. Alla tittar i sina kameror och jag är säker på att många missar stundens njutning i jatken på den perfekta bilden.

Det ÄR betagande vackert när solens strålar kopparfärgar berget medan fullmånen fortfarande lyser ovanför.

Paul tar en extra tur för att få mer motion medan jag går tillbaka till bilen och sitter och skriver de sista vykorten. Och han kommer tillbaka lätt joggande och nöjd över strapatserna.

Snart är vi uppe och kan se alla sevärdheterna från ovan. Inte minst den ringliga grusvägen som går västerut, vi såg att det fanns en skylt som upplyste om att det var 815 km till nästa bensinmack! Men den vägen får vi ta nästa gång..... Det här har smakat mera!

Efter 2 timmar landar vi i staden Perth på västkusten.  Vi har ca 4 tim på oss innan vi måste vara tillbaka vid flyget. Det är ingen orimlig tid om man har en Lonely Planet som hjälper en att hitta det viktigaste. Vi följer deras rekommenderade gångtur.

Och det känns att efter alla intryck ute i den öde öknen är det svårt att plötsligt ta till sig civilisationen igen.  Nu vill vi hem och smälta allt och njuta av de underbara minnena.

Men efter denna trevliga och upplevelserika resa så är vi så nöjda man kan bli och nu längtar vi verkligen hem till en natt med två gosiga hundar i sängen igen.